Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 42 - Andras erfarenheter - Lätt gyrokompass, av WS - Ökning av snittblommors livslängd, av SHl - Epoxiderad sojaolja stabiliserar PVC, av SHl - Skumfraktionering, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andras erfarenheter
Lätt gyrokompass
Gyrokompassen utvecklas nu mycket snabbt. Härvid
har inte minst arbetet på tröghetsnavigering varit
till fördel. Där denna metod hittills använts har det
gällt att synkronisera flera gyron, vilka inte bör
kräva för stort utrymme. En konventionell
gyrokompass väger 125 kg men redan nu har även för
handelsfartyg konstruerats ett nytt
Arma-Brown-gyro som inte väger mer än 14 kg.
Detta kan användas både som norrsökande
kompass eller som riktningsgvro. Det lär inte påverkas
av vibrationer eller rullning, behöver inte särskilt
gyrorum, kan placeras på en hylla i karthytten eller
var som helst i fartyget. Intet underhåll påstås
krävas. Det kan sammankopplas med automatisk
styrning, pejl- och radarutrustning.
Gyrot ligger i ett hermetiskt slutet hus i en tank
med trögflytande vätska. Det hålles centrerat med
band så att tyngdpunkten sammanfaller med
flyt-kraftcentrum på några hundratals j.i när. Gyrot
söker sig mot norr och ger via en transistorstyrd
förstärkare elektriska impulser, vilka kan skickas till
skvallerkompasser eller den automatiska styrningen.
Allt ryms i en kub med ca 26 cm kant (Nautisk
Tidskrift 1959 h. 8 s. 283). WS
Ökning av snittblommors livslängd
För att öka snittblommors livslängd skall man
mata dem, minska den hastighet varmed de
förbrukar födan och hålla deras vattenledande kärl
öppna genom att härda dessa och hindra deras
igensättning med mikroorganismer. Det bästa
resultat man tidigare uppnått genom tillämpning av
dessa principer har varit förlängning av
snittblommors livslängd från 6 till 12 eller 14 dygn. Med ett
nytt amerikanskt preparat kallat Petalife har man
emellertid nått en livslängd på ca 21 dygn och i
exeptionella fall 38 dygn.
Det nya preparatet är en blandning av tre
kemikalietyper, en för näring, en för minskning av de
metaboliska processernas hastighet och en för
hindrande av svampars, bakteriers och algers växt i
vattnet. Petalifes sammansättning hemlighålls, men
de använda kemikaliernas typ är känd.
Som näring används karbonylföreningar eller
(vilket är billigare) ämnen som växten kan omvandla
till karbonylföreningar, t.ex. rörsocker eller
druvsocker. Näringen är den största ingrediensen i
Petalife. För minskning av ämnesomsättningen
används fenoler och för hindrande av
mikroorganismers växt kvävehaltiga föreningar, såsom aminer,
hydrazin eller kvaternära ammoniumföreningar.
Kväveföreningarna tjänstgör också som näring för
växten.
En typisk sammansättning för ett preparat av
Petalifes typ är 20 000 delar socker, 50 delar av en
fenol, t.ex. hydrokinon, och 100 delar
kväveförening, t.ex. diisobutylfenoxietyldimetylbensylammo-
niumklorid. Blandningen används i ca 2 °/o
vattenlösning (Industrial & Engineering Chemistry mars
1959 s. 33 A—34 A). SHl
Epoxiderad sojaolja stabiliserar PVC
I USA kan man nu erhålla två stabilisatorer för
PVC (Tekn. T. 1952 s. 223), kallade Epoxy Gen 80
och 90, vilka påstås vara överlägsna alla tidigare
använda stabilisatorer av samma typ. De består av
epoxiderad sojaolja, har högre halt av
epoxigrup-per samt är renare, mindre viskösa och ljusare än
andra stabilisatorer med epoxigrupper.
Vid tillverkningen lär man använda en särskilt
förbehandlad sojaolja, en ny katalysator och
till-lämpa förbättrade reningsmetoder. I princip
epoxi-deras en omättad vegetabilisk olja eller fettsyraester
med perättiksyra eller permyrsyra, som framställs
in situ av ättik- resp. myrsyra och väteperoxid.
Som katalysator användes först vanligen svavelsyra,
men denna har senare ersatts med en katjonbytare
i syraform (Chemical Engineering 9 mars 1959 s. 74).
SHI
Skumfraktionering
Man kan skilja komponenterna i en
vätskeblandning genom skumfraktionering, om de har olika
stor ytaktivitet. I detta fall adsorberas den mera
5rtaktiva komponenten starkare i gränsytan mellan
gas och vätska, och man kan utnyttja den erhållna
koncentrationsskillnaden, om vätskan närmast
gränsytan snabbt tas bort och samlas upp. Detta
kan man lätt och effektivt göra genom att blåsa
upp ett skum som med sin stora gränsyta i
förhållande till vätskevolymen är idealiskt för
uppsamling av vätskan i gränsytan.
Skumfraktionering påminner kanske om
skumflo-tation, men vid denna är systemet heterogent (fast
och flytande fas), medan det vid skumfraktionering
är homogent (en verklig lösning). Den senare
metoden är därför närmast analog med destillation,
extraktion och jonbvte.
Den mest tilltalande egenskapen hos
skumfraktionering är dess stora effektivitet vid mycket låg
koncentration av det ämne som skall skiljas från.
Anrikningsförhållandet, dvs. förhållandet mellan det
aktuella ämnets koncentration i skummet och dess
koncentration i vätskan, växer med fallande
koncentration i lösningen. Skumfraktionering är därför av
största värde vid behandling av lösningar som är så
utspädda att andra separeringsmetoder är
oekonomiska.
Ett sådant fall är t.ex. borttagande av strontium
och cesium ur en lösning av radioaktivt avfall,
erhållet t.ex. vid upparbetning av begagnade
bränsleelement från en kärnreaktor. I allmänhet är dock
metalljoner inte ytaktiva. För att ge dem denna
egenskap kan man emellertid förena dem med ett
ytaktivt ämne, t.ex. ett anjonaktivt, ett
kelatbildan-de eller ett komplexbildande.
Det härvid använda ämnet måste givetvis vara
ytaktivt eller ge en ytaktiv förening med metalljonen
samt ha en affinitet till denna som är minst lika
stor som dess affinitet till andra katjoner i
lösningen. Det första villkoret är inte svårt att uppfylla,
då ett stort antal ytaktiva material och
kelatbildan-de ämnen är tillgängliga, men det andra är inte lätt
att tillfredsställa för alla metalljoner. Ofta
innehåller nämligen lösningen en jon till vilken nästan alla
kelat- och komplexbildande ämnen har större
affinitet än till den jon som man vill avlägsna.
Huruvida ett visst ämne kan användas som skum-
TEKN I SK TIDSKRIFT 1959 1/79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
