Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 43 - Andras erfarenheter - Bränsle- och elbesparing inom träindustri, av Jonas Boija - Emaljisolerad koppartråd, av SHl - Bronskanoner från »Wasa» och »Riksnyckeln», av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gasturbin. Denna torde därvid lämpligen kopplas så
att de koldioxidfattiga avgaserna används som
förbränningsluft i ångpannorna.
I det följande ges ett par exempel på möjligheterna
att alstra värme och kraft inom träindustrin.
Sulfatcellulosafabriker. Ångmängden från lut,
såll-avfall o.d. antas vara 6 t/t massa och fördelas på
en förbrukning av 1,8 t/t vid 10 at ö och 4,2 t/t vid
3 at ö. Om ångtrycket är 80 at ö före en
mot-trycksturbin, kan man med denna utvinna ca 750
kWh/t massa, vilket vid en fabrik för 50 000 t/år
motsvarar ca 5 000 kW. Givetvis kan ångtrycket
ökas, och mottrycket eventuellt sänkas, varvid även
kraftmängden ökas.
Sulfitcellulosafabriker. Ångmängden från lut,
såll-avfall o.d. exklusive ånga för spritavdrivning och
indunstning antas vara 3,7 t/t massa, varav erhålles
3,0 t/t ånga för kokning och torkning samt 0,7 t/t
för annat ändamål. Kraftmängden blir därvid ca
500 kWh/t massa eller ca 3 500 kW vid 50 000 t/år.
Även här finns möjligheter till ökad
kraftproduktion, bl.a. då ångmängder för spritfabrik och
indunstning medräknas. Därvid blir kraftmängden ca
750 kWh/t massa.
Möjligheter synes finnas att vid våtförbränning
erhålla ca 30 % mera högvärdigt värme än med de
förutsatta indunstningsanläggningarna.
Vid cellulosafabriker används tämligen stora
kraftmängder för drift ay luftkompressorer. Ungefär
60 °/« av den tillförda elenergin kan återvinnas som
varmvatten med 80°C temperatur.
Sågverk. I sågverk behövs stora värmemängder för
uppvärmning av lokaler i synnerhet där erhållen
kutterspån, sågspån m.m. bortförs med fläktar.
Värmebehovet kan minskas genom återföring av
filtrerad luft, användning av kalluft för transporten eller
annat transportsätt.
Alla torkar bör vara försedda med värmeväxlare;
vid högtemperaturtorkar kan visserligen harts vara
besvärligt, men rengöringen går tämligen lätt med
lösningsmedel.
Från ångpanneanläggningen får man på grund av
bränslets stora fukthalt en stor mängd vattenånga
i avgaserna, motsvarande 20—40 °/o av ångmängden
från pannan. Återvinningen av denna ångas
konden-seringsvärme som varmvatten eller för
uppvärmning av lokalerna är ofta av stor ekonomisk
betydelse. Jonas Boija
Emaljisolerad koppartråd
Under åtskilliga år har man strävat efter att minska
storleken hos elmaskiner och elapparater,
varigenom plats och material kan sparas. En nödvändig
följd är att maskinernas arbetstemperatur måste
höjas varför nya isolermaterial, som tål högre
temperatur, fordras. Ett tänkbart sådant material är
emalj, vilken då måste ha tillräcklig resistivitet och
hållfasthet vid arbetstemperaturen, så stor
böjlighet att den kan användas på koppartråd till spolar
och god kemisk resistens.
Ett emaljskikts benägenhet att spricka på en plåt
vid dennas böjning kan man minska genom att
minska emaljskiktets eller plåtens tjocklek eller
öka emaljens adhesion till metallen. Experiment
har visat att detsamma gäller för emaljerad tråd.
Det blev vidare klart att de lämpligaste emaljerna
tillhör K,0-Pb0-Si02-systemet. För att öka emaljens
adhesion till koppar satte man kopparoxid till
frit-tan. Det visade sig då att beläggningen lätt blev
överhettad vid bränningen. Denna olägenhet kunde
dock undvikas genom bränning i kväveatmosfär.
Koppartråd har emaljerats i halvstor skala i en
apparat i princip bestående av ett kärl för
emalj-slicker och en elvärmd brännugn (fig. 1).
Koppartråden drogs nedifrån och uppåt genom slickern,
brännugnen och en kylkammare. Slickerns
sammansättning i viktdelar var 100 fritta, 0,25 bentonit,
0,25 natriumfluorosilikat och 40 vatten. Den maldes
till ca 40 [x kornstorlek.
En 0,8 mm koppartråd belagd med ett 12,5 p.
emaljskikt lindades kall eller varm på kärnor med
olika diametrar. Emaljen visade då följande
genomslagshållfasthet:
Kärndiameter mm Kallindad V Varmlindad V
25 380 380
17,5 312 375
12,5 300 340
7,5 261 320
2,5 180 290
Emaljens förmåga att behålla sin resistivitet vid
trådens töjning var god. Genomslagshållfastheten
sjönk från 300 V till 250 V vid 3 °/o töjning.
Emaljens resistens mot organiska lösningsmedel,
såsom koltetraklorid, bensen, aceton och Freon 22,
var mycket god (B W King, G D Kelly, W H
Duck-worth & J H Terry i American Ceramic Society
Bulletin maj 1959 s. 251—255). SHl
Bronskanoner från "Wasa" och "Riksnyckeln"
Man har undersökt bronsen i en kanon från
regalskeppet "Wasa", byggt 1628, och jämfört resultatet
med det som tidigare erhållits vid en undersökning
av en kanon från örlogsskeppet "Biksnyckeln",
byggt 1617. "Wasas" kanon tillverkades troligen
1627 och "Riksnyckelns" 1535.
Tennhalten i Riksnyckel-kanonens brons var 7,6 °/o
och Wasa-kanonens 4,5 fl/o. Dessa halter är normala
för gamla tiders kanonbronser men är avsevärt
lägre än för klockbronser (20—23 °/o Sn).
Kanonbronsernas silver- och guldhalter stämmer väl med
de karakteristiska för Falu-koppar från 1600- och
1700-talen.
Anmärkningsvärt är att kanonbronserna saknar den
dendritiska struktur som är vanlig för dagens
brons-gjutgods. Hos Wasa-kanonen saknas den helt och
hos Riksnyckel-kanonen kan bara en svag antydan
till dendriter skönjas. Den förra kanonen har
sannolikt glödgats så att strukturen homogeniserats,
Fig. 1. Apparat
för emaljering
av koppartråd.
1218 TEKN ISK TI DSKRI FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
