Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 43 - STF oktober - Böcker - Geoteknik, av Bertil Löfquist - Experimental nuclear physics, bd 3, av Ingmar Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att de funktionella kraven skulle betraktas som
medel och metod, inte som mål och form.
Att skapa en arkitektur med utgångspunkt från
människan var ett uttryck till vilket Rogers återkom
flera gånger. Mänsklig skala är lösenordet för den
nya italienska arkitekturen. Man vill låta tingen tala,
inte den filosofi som ligger bakom.
J ••„"••
böcker
Geoteknik, av H Lundgren & J Brinch Hansen.
Teknisk Forlag, Köpenhamn 1958. 287 s., ill.
36 dkr.
Boken är närmast skriven som lärobok för
studerande vid Danmarks högre tekniska
undervisningsanstalter. Författarna är den förutvarande och den
nuvarande professorn i geoteknik vid Danmarks
Tekniske Højskole.
Innehållet täcker väl de grundläggande teorierna
och frågeställningarna inom geotekniken och går
i flera fall längre än vad man brukar finna i
läroböcker av liknande omfång. Att så pass mycket
stoff kunnat smältas ihop utan men för
överskådligheten sammanhänger med en god och
systematisk disposition av ämnet. Boken är fullt modern:
författarna har på de behandlade områdena i
framställningen sökt inkludera även de senaste
forskningsresultaten — med eller utan vederbörligt
frågetecken.
Den första av bokens fem avdelningar behandlar
grundbegreppen, till vilka hänföres klassificering av
jordarter jämte elementa av hydrostatik,
hydrau-lik, deformationer och skärhållfasthet. I det
sistnämnda avsnittet anges bl.a. en del tumregler för
bedömning av friktionsmaterials inre
friktionsvinkel. Den kan variera mellan extremvärdena 20° och
60°. En varning för användning av de högre, med
avsevärd dilatans behäftade värdena borde kanske
ha tillfogats.
Andra avdelningen omfattar markundersökning och
laboratorieprovningar, den tredje
strömningsproblem, vartill bl.a. räknas konsolideringsteorin. I
fjärde avdelningen behandlas sättningsproblem på
ett mycket upplysande sätt. Elasticitetsteorins
begränsning framhäves och praktiska
beräkningsmetoder för såväl lera som sand anges. Dessa fyra
första avdelningar är skrivna av Lundgren.
De viktiga frågor, som faller under rubrikerna
jordtryck, stabilitet, plattors och pålars bärighet, har
sammanförts under titeln "brottproblem" i bokens
oinfattande femte avdelning, som skrivits av J Brinch
Hansen. Här ges brottproblems statik en generell
behandling enligt förf:s tidigare publicerade, egna
teorier. Dessa går i korthet ut på en matematisk
behandling av brottfigurer, som är såväl statiskt som
kinematiskt möjliga. Problemen löses med hjälp av
Kötters differentialekvation för spänningarna längs
en brottlinje. Dessa metoder medger en exaktare
teoretisk lösning av jordtrycksproblemen än som
tidigare varit möjlig. Särskilt vid de mera
komplicerade deformationsfallen kan teorin ge lösningar
som tidigare icke stått till buds. Detta vinnes emel-
lertid till priset av en omfattande matematisk
apparat med ett stort antal tecken och symboler. Trots
berömvärt försök i boken till koncentrering av
teorier och resonemang måste en stor del av detta
sägas vara svårsmält även för en tränad läsare.
Framställningen är utan tvekan av stort intresse för
den avancerade geoteknikern, men för studeranden,
som för första gången skall ta itu med
jordtrycks-och stabilitetsproblem, torde den kunna te sig
avskräckande invecklad. Den klassiska
jordtrycksteo-rin är enkel. Försedd med bruksanvisning och
vederbörliga korrektioner kan den dock användas för
ett stort antal praktiska fall. I regel beror
osäkerheten mera på materialkonstanterna, den okända
väggfriktionen m.in. än på teorierna som sådana.
Kapitlen om plattors och pålars bärighet och om
stabilitet m.m. kan läsas utan nämnda svårigheter.
Här ges beräkningsmetoder och anvisningar av stor
användbarhet för den praktiserande ingenjören.
Släntstabiliteten är relativt snävt behandlad men i
denna fråga finns ju redan en rikhaltig användbar
litteratur.
Boken är instruktiv och värdefull. Den kommer
säkerligen länge att försvara sin plats bland
standardverken i ämnet. Bertil Löfquist
Experimental nuciear physics, bd 3, redigerad
av Emilio Segré. Wiley & Sons, New York —
Chapman & Hall, London 1959. 811 s., ill. 23 $.
Den tredje och sista delen av denna bok kommer
till Sverige ungefär samtidigt som dess redaktör
(och kollegan Chamberlain) erhåller 1959 års
no-belpris i fysik för upptäckten av antiprotonen. De
båda första banden utkom redan 1953 (Tekn. T.
1953 s. 746; 1954 s. 322). och den oinvigde undrar
kanske varför det tredje är sex år försenat. Detta
beror delvis på att bokens fem kapitel skrivits av
lika många författare. Den väsentligaste orsaken
torde emellertid vara den oerhört snabba
experimentella och teoretiska utvecklingen inom
betasön-derfallets område. Genom upptäckten av paritetens
icke-bevarande vid betasönderfallet blev 1956 och
1957 äldre teorier plötsligt omoderna och belt nya
typer av experimentella informationer tillgängliga,
utan vilka den tredje volymen skulle blivit hopplöst
omodern.
Segré började sin verksamhet som elev till den
store Fermi redan under dennes Italien-epok och
arbetade där med problem, som numera brukar
räknas till klassisk kärnfysik. Efter sin ankomst till
USA fortsatte Segré med lågenergi - kärnfysik.
Allteftersom den stora synkrocyklotronen och
be-vatronen färdigställdes i Berkeley absorberades
hans tid belt av problem, som hade att göra med
elementarpartiklarnas egenskaper. De arbeten och
de typer av problem, som ledde fram till årets
no-helpris, har helt uteslutits ur boken. Intressant är
att det tredje bandets första kapitel, som skrivits av
Segré själv, gäller sådana fundamentala och
klassiska problem som det radioaktiva sönderfallet.
Kapitlet innehåller åtskilliga värdefulla tabeller för
den praktiskt arbetande kärnfysikern och
radiofysikern, behandlar jämviktsproblem och ger statistiska
synpunkter på det radioaktiva sönderfallet.
Det andra avsnittet, i vilket alfasönderfallet
behandlas, har skrivits av kanadensaren G C Hanna
och omfattar över 200 s. Materialet kan således
ensamt fylla en hel bok, och sannolikt har det aldrig
skrivits en så uttömmande och tidsenlig artikel i
detta ämne. Förf. är synnerligen väl förtrogen även
med de allra senaste mätresultaten från de flesta
kärnfysikaliska laboratorier och avslutar sin ar-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
