Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 44 - Ozongeneratorer för vattenbehandling, av Gudmund Næslund och Henry Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elektroderna ökas allenast intill den gräns, som
bestäms av att det mellanliggande luftlagrets
dielektriska hållfasthet vid det aktuella
elektrodavståndet icke får överskridas. Den kan
stegras ytterligare endast genom ökning av
urladdningsytan, så att en större luftmängd per
tidsenhet kan påverkas av fältet.
Ozongeneratorns elektroder utformas därför
som utbredda, plana eller krökta men
sinsemellan parallella ytor. En jämn
laddningstäthet över ytorna är av största betydelse. För
att tendenser till gnistbildning på grund av
eventuella ojämnheter i laddningsfördelningen
skall motverkas, kan den ena eller båda
elektrodytorna vara täckta med en skiva eller
beläggning av något material med hög
dielektricitetskonstant, exempelvis glas, glimmer eller
porslin.
Ozonkoncentrationen kan genom förlängning
av luftens uppehållstid i fältet drivas upp
endast till en viss gräns, "gränskoncentrationen",
vilken uppnås asymptotiskt med tiden och vars
storlek beror på de tekniska betingelserna i det
praktiska fallet. Luftens hastighet mellan
elektrodytorna och dessas utsträckning i
rörelseriktningen kan således endast inom vissa
gränser påverka ozonkoncentrationen.
De flesta apparater för ozonframställning kan
hänföras till endera av de båda huvudtyperna
tubgeneratorer och plattgeneratorer.
Tubkonstruktioner
En tubgenerator för ozonframställning består
av en inre och en yttre cylinder av ledande
material, vilka utgör apparatens båda
elektroder (Tekn. T. 1956 s. 271). Luften passerar
genom den kanal med ringformig tvärsektion,
som bildas mellan cylinderväggarna och som
utgör urladdningsfältet. Kanalens väggar kan
vara täckta med dielektriskt material.
Grundtypen för tubgeneratorerna, det
siemenska ozonröret, består av två koaxiella
glasrör med stanniolbeläggningar på ytterrörets
yttersida och innerrörets innersida. Över
beläggningarna läggs en högspänd växelspänning.
För tekniskt bruk har denna typ utvecklats i
Siemens & Halskes ozongenerator, från början
utförd med en inre aluminiumcylinder och en
yttre vattenomgiven glascylinder, men senare
anordnad med båda cylindrarna av glas.
Vid sidan härav har en rad andra apparater
av tubtyp med olika material som ledare och
dielektrikum framkommit under försöken att
övervinna de praktiska problem, som
konstruerandet av en effektiv ozongenerator
bjuder, såsom tendensen till spetsurladdning vid
cylinderelektrodernas ändar samt
svårigheterna på grund av elektroders och dielektrikas
utvidgning vid den temperaturstegring, som
inte kan undgås.
Plattkonstruktioner
Som exempel på en plattgenerator kan väljas
Abraham-Marmiers apparat. Dess elektroder
utgöres av invändigt vattenkylda tunna kärl,
placerade med bredsidorna mot varandra. Mellan
Fig. 2. Ozongenerator med fyra elektrodblock.
dem finns ett visst spelrum, som bildar
urladdningsfältet och genom vilket luften passerar.
Som dielektrikum tjänar glasskivor, som ligger
an mot elektrodytorna och därigenom kyls.
Kylning
Kylningen är vid alla typer av ozongeneratorer
av central betydelse och har utgjort ett av de
besvärligaste problemen vid det praktiska
utvecklingsarbetet. Dess uppgift är dels att hålla
lufttemperaturen på en för ozonutbytet
tillfredsställande låg nivå, dels också att
förhindra de dielektriska plattorna att upphettas
alltför mycket. Får dessa för hög temperatur,
sjunker dielektricitetskonstanten i materialet med
genomslag som följd.
Man har låtit luften passera en serie
urladdningsfält efter varandra med däremellan
anordnade kylelement, vilka återför
lufttemperaturen till lägre nivå efter varje
ozoniserings-steg. Systemet har, såvitt känt, inte blivit
utvecklat för stordrift, förmodligen på grund av
att apparaturen blir alltför kostsam.
Förutsättningen för ett cirkulerande
kylvattensystem för båda elektroderna är, att
effektiva elektriska avbrott kan anordnas i
cirkula-tionskretsen. Detta erbjuder svårigheter på
grund av de höga spänningar, som kommer i
fråga — understundom 15—20 kV — men kan
åstadkommas genom att vattnet får bilda ett
regn eller i droppform passera genom ett
oljelager av 15—20 cm tjocklek.
Vid olika typer av nu förekommande
ozongeneratorer, häribiand vid den plattapparat,
som för närvarande synes vara förhärskande
vid sterilisering av vatten i stor skala och i sin
nuvarande form utvecklats av Compagnie des
Eaux et de 1’Ozone, är den ena elektroden
jordad och kan sålunda utan hinder
genomspolas med cirkulerande kylvatten, medan den
andra får den kylning, som kan erhållas
genom konvektion till den förbiströmmande
luften och genom strålning.
Vid sidan om den direkta kylningen spelar
givetvis avpassningen av luftens uppehållstid
i urladdningsfältet en avgörande roll för
möjligheterna att hålla dess temperatur på en
sådan nivå, att man får ett tillfredsställande
ozonutbyte.
1240 TEKN ISK TI DSKRI FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
