Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 45 - Raketmororer för månresor, av Åke Håborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ytan, där temperaturen varierar från —150°C
till -fi34°C. Mycket talar för att
möjligheterna att lagra såväl flytande syre som flytande
väte är lika goda som för vilka andra
drivmedel som helst. Men tills man inhämtat mer
kunskap om dessa förhållanden kan det visa
sig välbetänkt att tills vidare satsa på de mer
konventionella drivmedelskombinationerna.
Fig. 3. Nova startar.
Fig. A. Andra raket steget tänder,
första steget återvänder i
fallskärm.
Fig. 5. Tredje steget tänder,
andra steget faller.
Fig. 6. Fjärde steget styr utan
motordrift mot månen i 60 h.
Det riktas med strålkontroll.
Drivmedelskostnader
Som tidigare nämnts är drivmedelskostnaden
en viktig faktor vid företag av här aktuell
storleksordning.
Bränslet till en jonraket, cesium, kostar
2 000 $/kg. Mot detta ter sig kostnaden för det
i dag mest använda raketdrivmedlet, flytande
syre pius specialfotogen, förvånansvärt låg.
Det kostar nämligen endast 0,22 $/kg och
enbart flytande syre kostar ca 0,05 $/kg. De
lagringsbara drivmedlen betalas med ca 1,5 $/kg
och för högenergikruten (specifik impuls över
250 kps/kg) får man betala 6 $/kg. Nasa har
gått med på att betala ett efter förbrukningen
fallande pris för det flytande vätet. Till en
början betalas detta med 1,5 $/kg men faller
till 1,1 $/kg vid en dagsförbrukning av 5 000
kg eller mera.
Dessa siffror visar vilka summor det rör sig
om. Enbart Nova-farkostens startsteg
förbrukar 1 300 t drivmedel. Därför intar det
flytande syret med sina goda egenskaper, sitt
låga pris och enkla handhavande en
särställning bland tillgängliga oxidationsmedel, när
det gäller stora motorer utan krav på
lagrings-barhet.
Projekten Saturn, Vega och Centaur
I Nasa’s forskningsprogram ingår utveckling
av farkoster för månrekognosering och
bemannade rymdfärder. Jämsides med det civila
Nasa finns Arpa ("Advanced research projects
agency"). Denna lyder under amerikanska
försvarsdepartementet och har till uppgift att
i samråd med Nasa bevaka rymdforskningen
med hänsyn till militära krav på en framtida
rymdstrategi. Dess verksamhet går därför ut på
att utveckla satellit- och rymdraketer för
militära ändamål t.ex. satelliter för rymdspaning
och som plattform för robotbaser. I september
1959 har huvudansvaret för den militära
rymdtekniken lagts på US Air Force. Armén
och marinen kommer att få utveckla egna
satelliter men måste vända sig till flygvapnet för
att få raketer att sända upp dem med. Därmed
hoppas man ha brutit den dyrbara och
skadliga konkurrensen de olika vapengrenarna
emellan på rymdraketområdet.
En satellitbärare som Arpa har gett prioritet
och som nu övertas av flygvapnet har fått namn
efter planeten Saturnus, fig. 13. Den kan
givetvis användas för en mångfald olika
forskningsuppgifter även inom ramen för Nasa’s
verksamhet. Sålunda har man t.ex. beräknat
att Saturn’s första steg skulle lämpa sig som
hjälpmedel för att upprätta en satellitstation,
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
