Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 2 - Böcker - Electronic digital computers, av Bengt Jiewertz - Electromechanical energy conversion, av Gunnar Brodin - Maschinenfundamente und andere dynamisch beanspruchte Baukonstruktionen, av Å I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berörs i ett särskilt kapitel. Exempel ges på kretsar
med rör, transistorer och magnetiska element.
Behandlingen är emellertid kortfattad, och förf. ger
t.ex. ingen värdering av kretsarna med hänsyn till
antal komponenter, snabbhet eller tillförlitlighet.
Förf. beskriver sedan hur grundkretsar används
i räknare, skiftregister, additions- och
minneskretsar. I samband med de senare behandlas också de
grundläggande principerna för olika typer av
minnessystem. Härefter behandlar förf. de olika
grundenheterna i ett större sammanhang och visar hur
en hel maskin är organiserad och uppbyggd och
hur dess olika operationer kan styras från
manöverenheten.
Boken är avsedd att ge läsaren "tillräcklig
information om hur en siffermaskin arbetar". Förf.
lyckas bra härmed genom att först beskriva
grundenheterna och med dessa sedan successivt bygga upp
en maskin. Han koncentrerar sig därvid mer på
den principiella uppbyggnaden och ej på den rent
elektroniska konstruktionen. Till övervägande
delen uppehåller han sig vid den maskin, som
utvecklats vid Institute for Advanced Study i
Princeton av J von Neuman och H H Goldstine. Även
om detta arbete, som förf. själv deltagit i, nu
betraktas som klassiskt och spelat stor roll för
utvecklingen av siffermaskiner, hade exempel från
andra arbetsgrupper givit boken en mer allmän
karaktär. Bengt Jiewertz
Electromechanical energy conversion, av
David C White & Herbert H Woodson. Wiley &
Sons, New York — Chapman & Hall, London
1959. 646 s., 318 fig. 12,50 $.
En tendens inom den moderna elektromaskinläran
är, att i allt större utsträckning betrakta elektriska
maskiner som länkar i system. Den klassiska
analysen av maskiner i stationärt elektriskt tillstånd
utgör därvid ett specialfall av mera generella
dynamiska betraktelser över elektromekanisk
energiomvandling.
I MIT:s "core curriculum"-program har
elektromaskinläran i denna form tillmätts ett mycket stort
praktiskt och pedagogiskt värde. Målet för detta
program är, att amerikanska högskolestudier i
större utsträckning än som nu är fallet, skall bibringa
de studerande kännedom om fundamentala
grundlagar på bekostnad av tillämpningsämnenas
specialiserande kunskapsstoff.
Med dessa förutsättningar har författarna, båda
verksamma vid MIT, åstadkommit en välskriven
och bitvis mycket avancerad lärobok, avsedd som
kurslitteratur för fjärde årskursens krafttekniker.
I de inledande kapitlen ges exempel på ett flertal
metoder för behandling av elektriska maskiner i
dynamiskt hänseende. Vissa av dessa
analysmetoder är välkända, som t.ex. frekvensanalys och
analys med Bode-diagram, medan andra är mindre
vanliga. Så t.ex. härleds med Lagranges ekvationer
de dynamiska egenskaperna hos ett allmänt
elektro-mekaniskt system, här kallat "transducer", med
utgångspunkt från Hamiltons princip.
För att illustrera den enhetlighet som existerar vid
analys av olika maskintyper, utgår författarna från
en tvåfasmodell, och med hjälp av
tvåreaktionsprin-cipen behandlas såväl kommutatormaskiner som
asynkron- och synkronmaskiner. De erhållna
uttrycken generaliseras ytterligare i näst sista
kapitlet till att gälla en maskin med n-fasig stator och
m-fasig rotor. Här användes de transformationer
som tidigare publicerats av bl.a. Gabriel Kron.
För samtliga maskintyper, betraktade som elektro-
mekaniska system, anges blockscheman ritade med
vedertagna regleringstekniska symboler.
Boken avslutas med ett ganska trögläst kapitel
om övervågor och övertoner, framkallade av icke
sinusformad strömbeläggning i stator och rotor.
I texten finns ett mindre antal lösta exempel, och
varje kapitel avslutas med problem utan svar.
Litteraturreferenser anges i texten som fotnoter, och
i slutet av boken finns ett något magert
sakregister.
Författarna har med enkla och många figurer
sökt göra boken relativt lättillgänglig, men
åtminstone i vissa kapitel misslyckats härmed. Texten
förutsätter att läsaren är förtrogen med operator-,
matris- och variationskalkyl.
Som uppslagsbok för den praktiskt arbetande
ingenjören har boken tvivelaktigt värde — härtill är
den alltför "akademisk" — men som avancerad
lärobok i elektromaskinlära på högskolestadiet,
speciellt för licentiatstuderande, kan boken varmt
rekommenderas. Gunnar Brodin
Maschinenfundamente und andere dynamisch
beanspruchte Baukonstruktionen, 3:e uppl.,
av E Rausch. VDI-Verlag, Düsseldorf 1959. 872 s.,
888 fig. 126 DM.
Maskinfundament planeras inte med tillbörlig
omsorg hävdar förf. till denna bok. Anledningen är att
de hamnat i skarven mellan maskinkonstruktörens
och byggnadsingenjörens arbetsområden, vilket gör
att ingendera parten lägger ner så mycket arbete på
att utforma dem på bästa sätt. Ofta blir resultatet
ändå acceptabelt, men misslyckanden är inte
sällsynta (se t.ex. Tekn. T. 1959 s. 553). Det är därmed
motiverat att sammanställa beräkningsunderlag och
utföringsexempel för fundament i bokform.
Ett maskinfundament är nästan alltid utsatt för
dynamiska påkänningar och måste beräknas för
sådana, varvid hänsyn naturligtvis även måste tas till
materialets utmattningsegenskaper. En väsentlig
faktor är då om belastningen har stötkaraktär
(fallhammare) eller om den är av lugnare natur
(dieselmotor). Belastningskaraktären har stort inflytande
på fundamentets utformning. Den avgör om det
skall vara lätt eller tungt och om det skall vara
mjukt fjädrat eller ej; den bestämmer med andra
ord vilken egenfrekvens som bör väljas.
Fundamentets svängningsegenskaper är i sin tur
utslagsgivande för vilka krafter det och underlaget utsätts
för genom upplagsfjädrarna. Vissa fundamentstyper
(t.ex. höga, smala fundament, utsatta för vertikala
krafter) kan anses som stela, och
hållfasthetsberäkningen är då enkel. Andra (t.ex. långa, liggande,
vertikalt belastade stativ) kan inte anses stela. Man
måste då ge det sådana dimensioner, att ingen del
av det råkar i resonans med den yttre belastningen.
Även den konstruktiva utformningen erbjuder många
problem: hur skall man lämpligen utföra spalter
mellan fundament och angränsande byggnadskropp,
vilka fjäderelement — stålfjädrar, gummifjädrar,
kork, trä, sand osv. — skall användas, hur skall
man förhindra störande maskinljud att via
fundamentet ledas över i byggnaden? Detta är några
exempel på frågor, som konstruktören då kan
ställas inför.
Förf. behandlar detta område utförligt med ett
minimum av matematik. Anknytningen till det
praktiska är god genom beräkningsuppgifter,
illustrationer och utförandeexempel. Genom den breda
uppläggningen av boken har den kommit att bli både
en lärobok och en handbok; till det senare bidrar
även den rikhaltiga litteraturförteckningen och hän-
36 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
