Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 5 - Linjära förstärkare med transistorer, av Ragnar Forshufvud och Per Olof Leine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
temperaturberoendet i databladen är | Ikbo I
då < 1,6 mA. Produkten K ■ Ujc ßeff I Ikbo \to
ingående i ekv. (15) blir 1,9. Ur diagrammet,
fig. 18, avläses Tj — Tomg = 2b°C. Högsta
till-låtna kristalltemperaturen är alltså 86°C. Den
högsta tillåtna effektförlusten är 26/4 = 6,5 W.
Den fortsatta dimensioneringen är enkel. Den
maximala kollektorförlusten insattes i ekv.
(9), varvid belastningsresistansen 4Ri
erhålles. Transformatorn beräknas med tanke på
den lägsta frekvens, som skall förstärkas. Den
erforderliga basströmmen beräknas ur
rekom-binationsfaktorn för stora signaler, och den
nödvändiga spänningsdrivningen på basen kan
erhållas ur databladens kurvor.
Stabilisering av arbetspunkten
Problemet att motverka transistorns
temperaturberoende kan angripas på mer än ett sätt.
Den mest radikala metoden är
termostatreglering, t. ex. genom att transistorn placeras
i en liten värmelåda. Här drar man verkligen
nytta av transistorns små dimensioner.
Temperaturen i lådan måste givetvis vara minst
lika hög som den högsta förekommande
omgivningstemperaturen. Metoden är inte
särskilt behändig men kan komma att användas i
mätinstrument.
En annan metod att motverka transistorns
temperaturberoende är att utnyttja andra
temperaturberoende element, som t. ex.
termisto-rer, för att kompensera temperaturdriften hos
transistorn. Denna metod bör kallas
tem-peraturkompensering. Metoden kan många
gånger ge ett utmärkt resultat när det gäller
att tillverka en enda apparat, och man kan på
detta sätt balansera bort temperaturberoendet
utan att förlora förstärkning. Vid
serieproduktion stöter man emellertid lätt på svårigheter,
eftersom egenskapernas temperaturberoende
uppvisar stor spridning. En annan nackdel
med metoden är att en termistor endast
känner omgivningstemperaturens variationer och
att kristalltemperaturen sålunda kan variera
genom inre uppvärmning, utan att termistorn
"märker" detta.
Långsam motkoppling är den vanligaste
metoden att hålla arbetspunkten konstant. Man
talar här om temperaturstabilisering i
motsats till temperaturkompensering. Principen är
att man utnyttjar det faktum att
temperaturen varierar långsamt, jämfört med signalen.
Vid "likspänningsförstärkare", där man
önskar förstärka signaler av obegränsat låg
frekvens, kan man dock ej utnyttja långsam
motkoppling.
I regel stabiliseras varje steg individuellt.
I fig. 1 motkopplas steget för långsamma
variationer av emittermotståndet Re, som vid
snabba variationer kortslutes av
kondensatorn Ce. Man kan emellertid även anordna
långsam motkoppling över flera steg. Man
vinner bl. a. att antalet elektrolytkondensatorer
kan minskas, men man förlorar i viss mån
kontrollen över strömmen i de enskilda stegen.
Basströmsförskjutninq
JKBOvid85°C
Fig. 19. Överföringsfunktionen Ik = F(1b), t. v. före, t. h. efter
kompensering. Kurvorna, som är något förenklade, gäller för en
kiseltran-sistor; = osäkerhetsområde.
Stabilisering av förstärkningen
Det direkta temperaturberoendet är
temperaturberoendet hos en parameter, när
arbetspunkten hålles konstant, och är en egenskap
som utmärker komponenten i sig själv. Det
indirekta temperaturberoendet påverkas
däremot av kretsen ocli avser det extra
temperaturberoende hos småsignalparametrarna som
uppstår genom att arbetspunkten varierar med
temperaturen.
Lyckas man stabilisera arbetspunkten ocli
därmed eliminera det indirekta
temperatur-beroendet, är mycket vunnet. I vissa fall är
man emellertid intresserad av att minska
förstärkningens temperaturberoende ytterligare.
En möjlighet är som redan nämnts vanlig
motkoppling, dvs. motkoppling inom samma
frekvensområde, där man önskar en förstärkning
av signalen. Vad man uppnår vid motkoppling
är att exempelvis strömförstärkningsfaktorn
eller brantheten stabiliseras. Den stabilisering
man erhåller i en överföringsfunktion får man
betala med minskad stabilitet i ingångs- och
utgångsadmittanserna. Då alla matningskällor
och belastningsnät har ändlig impedans, har
metoden med motkoppling i många fall
allvarliga begränsningar.
En annan av motkopplingens nackdelar är
att man måste uppoffra förstärkning. Vill man
till varje pris undvika detta, står mer
sofistikerade metoder till buds. Det är sålunda
möjligt att hålla förstärkningen konstant genom
att man låter en signal, som ligger utanför det
frekvensområde, som man vill utnyttja, pas-
104 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
