Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 11 - Grundprinciper för framställning av järnsvamp, av Sven Eketorp - Transistorer av plast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulsintern har visat sig vara idealisk för
Wi-berg-processen.
Kladdning
Det är givetvis lockande att använda slig
direkt, men då måste man sänka
reduktionstemperaturen till 600"C eller därunder för att
undvika kladdning och sammansintring av det
metalliska järnet. Denna kladdning är över
huvud taget en av de största svårigheterna vid
järnsvamptillverkningen. Metalliskt järn i
ny-reducerat tillstånd klibbar vid allt utom vid
kol, och denna tendens är givetvis större ju
större järnkornens yta är. Wiberg har något
drastiskt sagt: "Den dag, då man lärt sig att
transportera kardborrar genom ett ylleklätt
rör, kan man också reducera slig vid hög
temperatur."
I schaktugnen finns alltid risk för kladdning,
vilket begränsar temperaturen uppåt till ca
1 000°C. Som tidigare nämnts, finns det förslag
att byta ut schaktugnen mot stillastående
behållare (fig. 9). Malmen rör sig inte under
reduktionen, och härigenom skulle man kunna
höja reduktionstemperaturen och uppnå
snabbare reduktion, just därför att kladdningen då
blir mindre farlig. Det kan inte förnekas, att
Wiberg-processen är mycket känslig för
malmens och sinterns mullningstendens, och även
det problemet skulle då bli mindre allvarligt.
För rullugnsprocesserna, vid vilka gas eller
fast bränsle används och där den finkorniga
beskickningen är i stark rörelse, har
kladdningen just varit det stora problemet. Vid
RN-processen tycks man nu ha löst det dels tack
vare en mycket noggrann temperaturreglering
i hela reduktionsrummet genom det sätt, på
vilket luften och gasen tillföres, dels genom
att arbeta med mycket stort koksöverskott, en
inblandning av kalk och kanske också genom
att reducera fattiga malmer med stor
bergartsmängd. Endast vid Höganäs-processen kan man
reducera slig vid hög temperatur, ca 1 200°C,
och utnyttjar t.o.m. sammanbakningen för att
sintra samman järnet till kakor. Detta är
möjligt, därför att sligen ligger helt stilla i kapseln
under reduktionen.
Värmeförbrukning
Wiberg-processen har fortfarande
världsrekordet i låg värmeförbrukning per ton metalliskt
järn, nämligen under 3 Mcal/tjärn. Därmed är
inte sagt, att värmekostnaden är den lägsta, ty
vid Höganäs- processen, som förbrukar 5 Mcal/t,
kostar värmet så mycket mindre per calori, att
den totala kostnaden blir bara hälften av
Wi-berg-processens. Ur metallurgisk synpunkt
torde det dock vara klart, att det är riktigast att
hålla fast vid Wiberg-processens
reduktionsprincip och i stället koncentrera arbetet på
användning av så billigt värme som möjligt. Det
finns ju också ett otal förslag i den riktningen.
Svavel
Vid tillverkning av järnsvamp reduceras inga
andra oxider än järnets, och det är egentligen
Kalk
1 i —..................
Järnsvamp
inga andra ämnen än svavel, som kan vålla
besvär. Vid Wiberg-processen med
kokskarbu-ratorer renas gasen före inträdet i gasschaktet
från svavel i ett dolomitfilter och järnsvampen
får mycket låg svavelhalt. Vid
Höganäs-processen blandas reduktionskoksen med kalk, som
binder dess svavel. Vid RN-processen
inblandas också kalk i beskickningen. Det har också
visat sig möjligt att avsvavla järnsvamp genom
behandling med bränd kalk vid så låg
temperatur som 850°C.
Investering och produktion
Järnsvampsprocesserna har fördelen, att de
kan byggas i rätt små enheter och med
investeringskostnader, som är avsevärt lägre än för
masugnen. Sålunda räknar man med 250 kr/t
årsproduktion för Wiberg-, RN- och
H-järn-anläggningar, medan en modern masugn
fordrar ca 500 kr/t. Endast för Höganäs-processen
tycks högre investering fordras. Den relativt
låga anläggningskostnaden är givetvis en
fördel, särskilt då man vill bygga mindre
anläggningar för att utnyttja speciella tillgångar på
malm eller reduktionsmedel.
En av de kraftigaste drivfjädrarna för
tillverkning av järnsvamp i Sverige är
kvalitetskravet, eftersom järnsvampen har låg halt av
föroreningar och är fri från koppar, tenn och
nickel, vilka förekommer i alltmer stegrade
halter i köpskrotet.
Järnsvampen kostar i bästa fall ungefär lika
mycket som ett högklassigt, svavelrenat
kokstackjärn. Det är svårt att säga, om
svampmetoderna kommer att svara för en betydande del
av järnproduktionen i framtiden. Personligen
tror jag, att reduktionshastigheten mer och mer
kommer att anses alltför liten, och det är svårt
att se, hur man skall kunna höja den med
bibehållande av reduktion utan smältning. Dock
är reduktionen till järnsvamp en fascinerande
metallurgisk process, och säkerligen kommer
uppfinnarverksamheten på detta område inte
att avta ännu under lång tid.
Transistorer av plast säger sig en rysk
uppfinnare, Nikolaj Semenov, ha framställt genom att
bombardera polyakrylnitril med radioaktiva
partiklar. Forskning på detta område har också utförts i
USA, men man är överraskad över ryssarnas
påstående att de nya plasttransistorerna skulle vara
lika bra som germanium- och kiseltransistorer.
Fig. 9.
Reduktionsanläggning
med flyttbara
behållare i
stället för
schaktugn.
TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 7 J(f3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
