Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 12 - Bearbetbarhet, av Owen Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det kan vara fördelaktigt att använda smidda
istället för valsade ämnen. Bearbetbarheten blir
jämnare till följd av bättre genomarbetning
samt mindre segringar och porositet.
Stuk-smidda ämnen medger i många fall mindre
och jämnare arbetsmån än hejarsmidda. Vid
färdigbearbetningen skärs tågan igenom i
mindre utsträckning, varför man också kan
räkna med något bättre hållfasthet.
All skärande bearbetning medför en
förändring av hållfasthet och struktur hos detaljens
ytskikt. Oftast innebär förändringarna en
ökning av bearbetningssvårigheterna vid
efterföljande operation, men undantag från denna
regel finns.
Kravet på ett materials bearbetbarhet blir
alltså i det enskilda fallet beroende av
fordringarna på produkten och bedömningen av
dess bearbetbarhet av hur formgivningen
utförs. Bearbetningsresultatet påverkas av ett
stort antal faktorer, som sammanhänger med
verktyget, arbetsmaterialet, maskinen och
bearbetningsförhållandena, fig. 1.
Vid grovbearbetning av t.ex. smidda ämnen är
det önskvärt, att den avverkade
materialmängden per tidsenhet kan hållas hög, att det
härvid erforderliga effektbehovet är lågt samt att
skärlivslängden blir lång. Den senare kan
uttryckas i total effektiv bearbetningstid eller i
totalt avverkad spånvolym före utslitning.
Vid finbearbetning är däremot storleken av
den yta som kan bearbetas per tidsenhet, den
erhållna dimensionsnoggrannheten och
ytjämnheten samt skärlivslängden, uttryckt i tid eller
bearbetad yta, de viktigaste faktorerna.
Givetvis utförs också bearbetningar, då krav
på stor materialavverkning uppställs samtidigt
med krav på god ytjämnhet, t.ex. vid
kopier-svarvning och kopierfräsning.
Problemets aktualitet
Flera hundra olika materialtyper används idag
i våra verkstäder. Konstruktörens krav på
materialet med hänsyn till detaljens funktion har
tidigare oftast helt fått dominera valet. I första
hand har det varit hållfasthetsfordringarna och
kraven på temperaturbeständighet samt kemisk
motståndsförmåga som tillgodosetts.
De från produktionshåll framförda
önskemålen om acceptabel bearbetbarhet har beaktats
först i andra hand, trots denna faktors
avgörande betydelse för möjligheterna att tillgodose
de ökade noggrannhetskraven och att genom
kortare genomloppstid minska den del av
produktionskostnaderna, som påverkas av
verktygs-, maskin- och arbetskostnader.
Intresset för bearbetbarlietsfrågorna tycks
emellertid år från år bli allt större.
Anledningarna härtill är flera.
Den ökade mekaniseringen och
automatiseringen ställer betydligt större krav på
materialens bearbetbarhet än konventionella
formgivningsmetoder. Vid eventuella materialfel,
inhomogeniteter, såsom porer, inneslutningar
eller hårda fläckar, kan detaljen antingen ge-
nomgå hela serien operationer, innan den vid
avsyningen blir kasserad, eller kan en
onormalt snabb skärnötning, kanske t.o.m. en
nedbrytning med ett mycket kostsamt
produktionsuppehåll som följd, erhållas.
Material med höga hållfasthetsvärden
(brottgränser på 190 kp/mm2), hög värme-, nötnings-,
dimensions- eller korrosionsbeständighet har
börjat användas mera allmänt. Inom flyg-,
raket- och reaktionsteknik har man måst
tillgripa material som t.ex. titan, wolfram, uran,
zirkon, litium, beryllium, nya plasttyper och
keramiska material, som tidigare aldrig eller
mycket sällan bearbetats med skärande
verktyg. Bearbetningssvårigheter är numera ganska
ofta förknippade också med formgivning av
icke-järnmetaller, speciellt vissa
aluminium-och titanlegeringar.
Många gånger är problemet varken att öka
skärlivslängden, produktionstakten eller
produktkvaliteten, utan att helt enkelt fastställa
förutsättningarna för att skärande bearbetning
överhuvudtaget skall kunna utföras.
Behov av uppgifter
Den svenska materialstandarden innehåller i
regel endast uppgifter om tillåtna toleranser
på analys och hållfasthet (drag- och
hårdhetsprov). Hållfasthetsuppgifterna är möjligen
givna för några olika tillstånd (värmebehandlat
eller kallbearbetat).
I vissa fall lämnas också
värmebehandlingsrekommendationer, uppgifter om svets- och
polerbarhet samt korrosionsbeständighet.
Beträffande vissa aluminiumlegeringar kan man
få allmänna synpunkter på kallformbarhet,
spånbarhet och användningsområden.
En komplettering med tillförlitliga uppgifter
om svårighetsgraden vid formgivning enligt
några för materialtypen normala metoder är i
hög grad önskvärd men mycket svår att
genomföra.
Ett materials bearbetbarhet påverkas främst
av analysen, framställningsmetoden och
tillståndet (värmebehandlingen). Dessa tre
faktorer bestämmer primärt materialets renhet,
hållfasthet och struktur. Sekundärt påverkas bl.a.
bearbetningshärdning, löseggsbildning,
friktionsförhållandena och härav orsakade
temperaturer vid spånavskiljandet samt
skärmotståndet, dvs. produktionshastighet och
produktkvalitet.
Reaktormaterialen erbjuder speciella
problem. Avsevärda dimensionsförändringar kan
bli följden även av så måttliga höjningar av
arbetsstyckets temperatur, som erhålls vid
skärande bearbetning. Spånen efter en
finbearbetning blir vidare mycket lättantändliga. Uran
och speciellt litium är besvärliga i detta
avseende, då de tänder redan vid temperaturer
några tiotal grader över rumstemperatur.
An-tändningsrisken förefinns också vid
bearbetning, särskilt slipning, av magnesiumlegeringar.
Bearbetningsundersökningar utförs av såväl
tillverkare som förbrukare av verktygs- och
TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 7 J(f3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
