Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 17 - Metoder för ozonisering av vatten, av Gudmund Næslund och Henry Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den erforderliga ozoniseringsgraden beror av
ozoniseringens syfte. Steriliseringseffekten
kräver i och för sig en obetydlig ozonmängd.
Då emellertid i praktiken alltid en stor del av
ozonet förbrukas av oxiderbara ämnen i
vattnet, måste ozontillsatsen avpassas med
hänsyn härtill samt dessutom så att ett
ozonöverskott erhålls och vidmakthålls under den tid
som fordras för säker sterilisering.
För att begränsa ozonåtgången brukar man
därför åtminstone snabbfiltrera vattnet, och
vid behov också vidta ytterligare åtgärder,
innan det ozoniseras. För någorlunda väl
förbehandlat vatten är ozonbehovet i regel 0,6—2
g/m3, om syftet endast är sterilisering. Avser
ozoniseringen också avlägsnande av
missfärgning och lukt, kan ozonbehovet stiga till 2—4
g/m3 eller mera.
Ozonförlusterna varierar med den valda
tillsättningsmetoden och kan därför inte närmare
anges. En förlust av 10—20 % har tidigare
ansetts normalt. Senare års utvecklingsarbete har
emellertid resulterat i en väsentlig minskning
av ozonförlusterna.
Luftens ozonhalt, ozonkoncentrationen, måste,
liksom ozoniseringsgraden, väljas med hänsyn
till betingelserna i det enskilda fallet. Den
beror sålunda av halten lättoxiderade ämnen i
vattnet och flera andra omständigheter.
Vanligen brukar man med uttrycket
medelkoncentration avse ozonhalter på 6—12 g/m3 luft.
Används ozonluft av medelkoncentration, kan
luftbehovet per kubikmeter vatten således bli
av storleksordningen 0,1—0,3 m3 (0°C, 760
torr).
Gängse metoder
Skriibbern
En skrubber av någon typ, t.ex. den
konventionella droppbädden, kan användas för
ozontillsats men är mindre ekonomisk. Genom
spridare i övre delen av en sluten, stående behållare
strilas vattnet över en fyllning av stenmaterial
med 20—40 mm styckestorlek och avtappas
därefter från behållarens botten, under det att
den ozoniserade luften får passera behållaren
nedifrån och avledes upptill.
Svårigheterna att vid i praktiken erforderlig
kapacitet åstadkomma en jämn och tillräckligt
fin fördelning av det nedrinnande vattnet i
droppbädden medför, att ozonet och vattnet
inte kommer att blandas så effektivt att detta
förfarande kan konkurrera med andra numera
förekommande metoder. Betydande förluster
uppstår genom att oförbrukat ozon försvinner
med den avgående luften. Skrubbern används
dock på sina håll.
Inblåsriingsmetoden
Bättre verkningsgrad uppnås, om ozonluften
blåses in i nedre delen av en tillräckligt djup
behållare eller bassäng, som vattnet
kontinuerligt passerar igenom. Medan luften stiger uppåt
genom vattenmassan tar denna upp ozon.
Anläggningen måste ha anordningar för en så god
dispergering av luften att kontaktytan emellan
vätske- och gasfaserna får erforderlig storlek.
För att åstadkomma detta med minsta möjliga
energiförbrukning har man tillämpat olika
förfaranden.
Den närmast till hands liggande metoden är
att trycka in luften i vattnet genom porösa
plattor i bassängbottnen eller genom på denna
liggande rör av poröst material. För att
förlänga kontakttiden tillför man vattnet vid
bassängens överdel och tar ut det vid bottnen, så
att luften stiger uppåt i en sjunkande
vattenmassa. Denna tillämpning av
motströmsprincipen har också fördelen, att vattnet under
kontakttidens sista skede påverkas av luften, när
dennas ozonhalt är störst.
Därigenom utnyttjar man nämligen ozonet på
det effektivaste sättet. Den högsta
ozonkoncentrationen insätts sålunda vid den slutliga
bak-terieavdödningen, medan de lägre
koncentrationerna utnyttjas för oxidering av vattnets
mera lättoxiderade föroreningar i bassängens
övre parti.
Vattendjupet i bassängen görs i allmänhet 5—
7 m, och vattengenomflödet brukar avpassas så,
att den teoretiska uppehållstiden blir 5—10
min, understundom något mindre.
Inblåsning av ozonluften är den ena av de
båda huvudmetoder, som förekommer och har
funnit praktisk användning vid
vattenbehandling i mycket stor skala. Sålunda tillämpas
förfarandet bl.a. vid Philadelphias vattenverk som
producerar ca 200 000 m3/dygn vatten. För
Fig. 2. System Otto i
ursprunglig utformning.
Inkommande
vatten
Ozonluft
Avluftare
456 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 .H. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
