Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 22 - Kärnkraften i USA, av S Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kärnkraften i USA
626.039.52(73)
I november 1959 blev det klart att USA:s
Ato-mic Energy Commission har övergivit sitt
hittills följda program att studera alla till
synes lovande reaktortyper. Man ämnar nu i
stället koncentrera sina resurser under de
närmaste åren på utveckling av de längst komna
typerna, nämligen tryckvattenreaktorn,
kokaren med och utan överhettare samt den
organiskt modererade reaktorn.
AEC:s kommitté för reaktorprogrammet har
rekommenderat:
koncentration på vattenkylda och organiskt
kylda reaktorer med ekonomisk kärnkraft mot
slutet av 1960-talet som mål;
fortsatt intensivt arbete på utveckling av den
snabba avelsreaktorn;
fortsatt forskning kring de i dag mindre
utvecklade men till synes lovande reaktortyper
som kanske i framtiden kan komma att ge
billigare kraft än de vattenkylda och organiskt
kylda typerna; hit hör den gaskylda reaktorn,
natrium-grafitreaktorn och tungvattenreaktorn;
fortsatt studium av lovande okonventionella
reaktoridéer.
Orsaken till denna omläggning av
programmet uppges vara att man frågat sig vad man
kan vinna genom att offra stora summor på
åtta olika reaktortyper som inte kan vinnas
genom koncentration av resurserna på en, två
eller tre reaktortyper. Man ämnar dock inte
stoppa några konstruktionsprogram som nu är
i gång.
Shippingport-reaktorn
Tryckvattenreaktorn PWR i Shippingport
stoppades i oktober 1959 för insättning av en
andra sats element med anrikat bränsle i
härden. Den hade då givit 388,5 GWh elenergi.
Erfarenheterna av körningen är både goda
och dåliga. Tilltalande är anläggningens
allmänna prestation som kraftverk,
bränsleelementens och härdens beteende,
regleringssystemet, den obetydliga risken för personalen,
mängden radioaktivt avfall och sättet för
dettas oskadliggörande.
Mindre angenämt är att tre kylmedelspumpar
strejkat, att flera tuber i den ena
ånggenera-torn brustit och att turbinens vattenavskiljare
och regleringsventiler fungerat
otillfredsställande. Vidare har underhållskostnaderna visat
sig avsevärt högre än väntat, och de tycks
stanna på denna nivå.
Bränsleelementen med anrikat uran har inte
visat några tecken på deformation eller korro-
sion och deras livslängd har blivit nästan
dubbelt så stor som väntat (5 806 h mot 3 000
h). Av de 95 000 elementen med naturligt uran
har bara ett eller två haft fel. Uranoxiden har
visat god stabilitet under bestrålning och
Zirc-aloy-2-kapslingen gott korrosionsmotstånd.
Man har beräknat att den första härden, som
med sina två satser av anrikade
bränsleelement kostat 14 M$, skall ge 536 GWh elenergi,
men det ser nu ut som om den skulle ge över
1 000 GWh. Den andra härden, som med två
satser anrikade element beräknas kosta 16,8
M$, tror man skall ge 2 000—3 000 GWh.
Bränslekostnaden skulle härigenom sänkas från 2,6
et/kWh till 0,6—0,8 et/kWh. Strömpriset blir
emellertid över 6,4 et/kWh, huvudsakligen
beroende på att genomsnittsbelastningen blir
bara 46 % på grund av experiment.
Argonnes EBWR
Experimentkokaren vid Argonne National
La-boratory byggs om för användning av en 1,5
m härd i stället för den ursprungliga på 1,2 m.
Man hoppas att härigenom nå tipp till 100 MW
värmeeffekt, dvs. fem gånger så stor som den
(20 MW) för vilken reaktorn konstruerats.
Med den första härden har man kommit upp
till 62 MW.
Bränslet har visat sig vara i utmärkt
kondition med undantag för skalning. Man får
tydligen räkna med slamavsättningar i
reaktortanken. En viss relativt liten mängd
radioaktiva ämnen i vattnet har visat sig stanna i
härden. Ångan renas tydligen genom
kokningen. Cirkulationen i reaktortanken har blivit
dålig, troligen beroende på att ångblåsor
kommer in i fallrören.
EBWR konstruerades ursprungligen för
experiment med tungt vatten, men dessa planer
har övergivits därför att reaktorn anses för
liten för experiment som kan extrapoleras till
en fullstor tungvattenreaktor.
Tryckvattenreaktorn R3-Adam skall i andra utbyggnadsstadiet
ge 125 MW värme (Tekn. T. 1958 s. 1027), dvs.
endast något mer än den ombyggda EBWR, och
kokarreaktorn i Halden ger bara 10 MW (Tekn.
T. 1959 s. 1275).
Bränslet i EBWR liar varit svagt anrikad
uranmetall, kapslad i Zircaloy 2.
Erfarenheterna från EBWR visar att metalliskt bränsle
är lämpligast för reaktorer med relativt låg
arbetstemperatur, men det har olägenheten att
fel på kapslingen kan ha mycket otrevliga
följder. Vid den relativt höga effekttäthet som
EBWR får efter ombyggnaden synes oxid vara
lämpligare än metall.
Vallecitos’ kokarreaktov
Kokarreaktorn i Vallecitos byggs också 0111 men
väntas vara i drift igen på sommaren 1960.
Ändringarna skall ge
möjlighet att använda naturlig cirkulation
eller forcerad i enkel eller dubbel krets;
möjlighet att köra en del av härden under
betingelser som är utmärkande för stora
kraft-reaktorer med urandioxid som bränsle;
TEKNISK TIDSKRIFT 19é0 H. 22 61 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
