Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 24 - Andras erfarenheter - Musik under arbetet, av R Gn - Ökning av urandioxids värmeledningförmåga, av SHl - Uretanlacker, av SHl - Kopparsalt katalyserar väte-syrereaktionen i vattenlösning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande delen av avdelningen konstatera goda
förbättringar både i fråga om arbetskapacitet och
tillförlitlighet. Hela avdelningen försågs sedan med
musik under arbetet (Electrical World febr. 1960
s. 143—146). RGn
Ökning av urandioxids värmeledningsförmåga
Man har funnit att urandioxids
värmeledningsförmåga kan ökas med upp till ca 30 °/o genom tillsats
av litet yttriumoxid. Då urandioxidens låga
värmeledningsförmåga är dess största nackdel som
kärnbränsle, är iakttagelsen av största intresse.
Urandioxid har visat sig ge fasta lösningar med
liten halt av andra eldfasta oxider, t.ex. Y203 och
Nb205. Oxidblandningen har vid rumstemperatur
påtagligt större elektrisk konduktivitet än ren
urandioxid, vilket vanligen innebär ett liknande
förhållande för värmeledningsförmågan. Detta har också
bekräftats genom mätningar.
Det bästa resultatet hittills är 30 °/o ökning av
urandioxidens värmeledningsförmåga vid 800°C
genom tillsats av 8 mol-%> Y203. Tillsatsen tycks ge
laddningsbärare (elektroner eller hål) i
urandioxid-gittret; niob som har högre valens än uran ger
rörliga elektroner och yttrium som har lägre valens
ger hål.
Då yttriumoxiden visat sig effektivare än
nioboxi-den, tror man att hål ökar värmeledningsförmågan
mera än elektroner, och man ämnar därför prova
tillsats av kalciumoxid som ger ett hål mer än
yttriumoxid per molekvl (Nucleonics nov. 1959 s.
156). ’ SHl
Hartset kan vara ett ämne som innehåller
hydr-oxyl eller amingrupper; vanligen används mättade
polyestrar, polyetrar eller ricinoljeprodukter.
Lackfilmens egenskaper beror både av hartsets typ och
mängden använt diisocyanat. Hartset bestämmer
dess böjlighet, hårdhet, slagseghet och
nötningstålig-het. I allmänhet medför en ökning av mängden
diisocyanat en ökning av lackfilmens hållbarhet.
Lacksystem, som i dag tycks vara lämpligast för
industriell användning, är tvåkomponentsystem,
nämligen tolylendiisocyanataddukt och polyester
samt förpolymer och katalysator. I förra fallet är
addukten löst i ett lösningsmedel, och
hartskomponenten består av harts, pigment, tillsatser och
lösningsmedel. I senare fallet används skilda lösningar
av förpolymer med tillsatser och av katalysator.
På grund av sin förmåga att reagera med
föreningar innehållande aktivt väte väntas
polyisocya-nat kunna ge helt nya uretanlacker med egenskaper
som inte kan uppnås med någon annan lacktyp. Man
använder redan polyisocyanat för att ge linolja,
andra naturliga oljor, alkyder, epoxilacker och
fenol-hartslacker bättre egenskaper samt som tillsats till
silikoner för ökning av dessas vidhäftning och
minskning av deras kostnad.
En ny typ av läcker och latexfärger med ett
bindemedel, erhållet genom diuretaners reaktion med
aminhaltiga hartser, har nyligen framställts i USA.
Diuretanerna erhålls genom tolylendiisocyanats
reaktion med alifatiska alkoholer. Särskilt
latexfärger-na väntas bli värdefulla som industriella grundfärger
(r S Sansone i Materials in Design Engineering
juni 1959 s. 80—83). SHl
Uretanlacker
Uretanlacker utarbetades först i Tyskland under
andra världskriget (handelsnamn:
Desmodur-Des-mophen) och har använts i Europa, även i Sverige,
under många år (Tekn. T. 1954 s. 433).
Nyckelmaterialet för uretanlacker är tolylendiisocyanat
(Des-modur T) som är ett giftigt ämne.
Ordnas effektiv ventilation vid dess hantering, är
det emellertid mindre farligt än många andra
kemikalier och lösningsmedel som används för plaster
(Tekn. T. 1954 s. 434). Dessutom har man nu
speciella isocyanathaltiga komponenter som är
fullständigt ofarliga. De bildar grunden för tre viktiga
uretanlacksystem.
Addukter, dvs. additionsföreningar av
tolylendiisocyanat och polyoler, är mycket lättare att hantera än
diisocyanatet. Några addukter kan dock alltjämt
innehålla så mycket fritt diisocyanat att de verkar
svagt irriterande. Nyligen har man emellertid fått
fram metoder för framställning av rena addukter
som är fullständigt riskfria. De används nu i stället
för tolylendiisocyanat vid tillverkning av
uretanlacker genom reaktion med hydroxylhaltiga hartser.
Förpolymerer erhålls genom tolylendiisocyanats
reaktion med hydroxylhaltiga hartser till polymerer
med långa atomkedjor. Dessa produkter är
lätthanterliga och bringas vid lackens applicering att
reagera vidare till sega filmer i närvaro av vatten eller
en katalysator.
Blockerade addukter är icke reaktiva vid
rumstemperatur till skillnad från addukter och förpolymerer
som på grund av sin reaktivitet måste hållas skilda
från hartset eller katalysatorn till strax före lackens
anbringande. Blockerade addukter kan sålunda
blandas med harts eller katalysator utan att reagera med
dessa. Blandningen kan lagras, och lackfilmen
bildas först vid bränning, då addukten frigörs vid den
höga temperaturen och reagerar med hartset.
Kopparsalt katalyserar väte-syrereaktionen
i vattenlösning
I en homogen kärnreaktor med bränslet i form av
en uranylsulfatlösning i vatten sönderdelas detta
delvis i väte och syre, varigenom en explosiv
gasblandning kan uppstå i reaktorns gasrum. I HRE-1
(Homogeneous Reactor Experiment 1) vid Oak
Ridge National Laboratory bildades ca 280 1/min
väte-syreblandning vid 1 MW värmeeffekt. I en
kraftreaktor av samma typ torde gasbildningen bli
1 000 gånger så stor.
När HRE-1 sattes i drift 1952 reducerades
gasblandningens tryck till atmosfärstryck, och väte och syre
återförenades till vatten i en brännare utanför
reaktorn. Den erhållna vattenångan kondenserades och
pumpades in i reaktorn. Besten av vätet och syret
bringades att reagera vid en upphettad
platinakatalysator, och de radioaktiva gaserna adsorberades i
en bädd av aktivt kol.
Detta system är tillfredsställande för en liten
försöksreaktor men är föga tilltalande för en stor
kraftreaktor som ger en mycket stor gasvolym. Man har
därför studerat uranylsulfatlösningars beteende vid
förhöjd temperatur och neutronbestrålning och
fann härvid att uranylsulfatet under dessa
betingelser katalyserar vätets och syrets återförening. YTid
fortsatta undersökningar fann man att flera
metallsalter har katalytisk verkan, och bland dem tycks
kopparsalter vara effektivast.
Man provade därför tillsats av kopparsulfat i
HRE-1 och fann att vätet och syret återförenades
i vattenlösningen, om kopparsulfatkoncentrationen
var 0,07 mol/1, temperaturen 260°C, trycket 84 b och
reaktorns effekt 1,28 MW. Katalysatorn tycks inte
ha någon störande verkan. HRE-2, som nu ersatt
HRE-1, har körts med kopparkatalysator i flera tusen
timmar vid 5 MW effekt och 139 b tryck (Chemical
& Engineering News 29 febr. 1960 s. 46). SHl
fi^O TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
