Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 34 - Debatt: Brev till en föreläsande kollega, av Olle Dopping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och åskådliggöra, inte att förbrylla eller imponera.
Den mest tidsödande delen av förberedelserna till
din föreläsning är att finna en lärogång som
medger ett sådant val av exempel att du aldrig i något
exempel måste förutsätta en kunskap som du ännu
inte har hunnit meddela.
Varje kurs eller föredrag anordnas för ett bestämt
syfte och för en bestämd kategori av kursdeltagare.
Det är din förbålda skyldighet som lärare eller
föredragshållare att göra klart för dig och i varje
ögonblick ha för ögonen vad åhörarna eventuellt vet
förut, vad de vill lära sig på kursen och hur fort
de kan absorbera detta. I din gränslösa välvilja
tenderar du att ständigt underskatta deras okunnighet.
Att skriva artiklar är en av dina starka sidor. Du
skriver med pregnant stil och talar om varje sak
en enda gång. Det är bra. När läsaren märker att
du syftar på något som du redan har behandlat och
som han har glömt, går han tillbaka och läser om
det förra avsnittet. Synd bara att du håller
föredrag som om du läste upp en tidskriftsartikel, ty
när din åhörare första gången tappar tråden har
han ingen möjlighet att hitta den igen eftersom du
inte då och då erinrar om någonting som du redan
har sagt.
Alla nya begrepp som du introducerar under en
föreläsning skall du i kortfattad form notera på
vändblocket eller gröna tavlan, och de första tio
gångerna du refererar till dessa nya begrepp skall
du nyttja detta som förevändning för att peka på
blocket eller tavlan med pekpinnen under ljudeligt
smällande, därmed väckande dina åhörare ur deras
välförtjänta slummer och fående dem att ta upp
Ariadnes röda tråd, så att de kan börja nysta igen.
Dispositionen av din föreläsning skall du skriva
upp på för åhörarna väl synligt ställe, ty under
det att du själv vet varför du talar är detta en
gåta för dem som antas lyssna. Allteftersom
föredraget fortskrider skall du glädja din publik genom
att markera hur få punkter du nu har kvar, och
varje gång du går över till en ny punkt skall du höja
eller sänka rösten — likgiltigt vilket — så att dina
åhörare tillfälligt kvicknar till och får klart för sig
vilken milstolpe du just har sågat av. Härigenom
får de ett gott begrepp om de stora dragen av din
föreläsning fast de inte har hört på mer än en
bråkdel av tiden.
Du är dessbättre icke en av dessa
föredragsmördare som står orörliga i talarstolen och håller
radioföredrag, utan en gest, utan en bild, utan ett ord
på en tavla och kanske till och med utan en
skiftning i rösten. Naturligtvis ser du till att engagera
publikens synsinne, så att kvoten för andlig
frånvaro sjunker från 0,8 till 0,1.
Ett väl belyst vändblock är bra att fånga synsinnet
med i en sal av måttlig storlek. Filtspetspennornas
smala linjer ger god kontrast mot det kritvita
papperet. Bildmaterialet kan göras i ordning i förväg,
och rekapitulationen i slutet av föredraget
underlättas genom att du bläddrar igenom blocket en
gång till. Givetvis har du delat ut duplicerade
bilder till åhörarna så att de slipper rita av dina
konstnärliga alster.
Från 10 meters avstånd kan man bekvämt läsa
2 cm höga bokstäver på vändblocket om
belysningen är god och bokstäverna välskrivna.
En "overhead"-projektor, där du bl.a. kan
komplettera den projicierade bilden med fettpenna
under visningens lopp, är inte heller dum, om du kan
hantera den.
Flanelltavlan är den väl preparerade föreläsarens
bästa vän. Den fluorescerande typen kommer hans
skjorta att framstå i en förklarad dager.
Balloptikonapparaten är gjord för att ge en tydlig
bild av ett ogenomskinligt original. Det gör den inte.
Skioptikonapparaten är avsedd för ett annat
bildformat än du använder. Du har försummat att
ventilera denna världsliga och triviala detalj med
kurs-inspicienten. Detta spelar emellertid mindre roll, ty
med den torftiga avskärmning av solljuset som
föreläsningssalen har skulle i alla fall ingen ha kunnat
se bilden, som för övrigt skulle ha varit bakvänd
och en annan än den avsedda. Och detta är tur, ty
om du hade kunnat använda apparaten skulle du
ha glömt att låta det varda ljus när du vore färdig
med bilden, och sedan skulle ingen makt i världen
ha kunnat väcka de förmodade åskådarna.
Hur som helst kan det vara bra att ha en
skiopti-konapparat ibland, förutsatt att du fullkomligt
struntar i att visa bilder som består av finlinjiga
scheman eller plottriga tabeller. Sådana bilder är helt
meningslösa även tör de båda åhörare på första
bänken som sitter så till att de skulle ha kunnat
uppfatta detaljerna om du hade givit dem tid
därtill. I den mån den sortens detaljerade information
är nödvändig skall den delas ut till åhörarna i
duplicerad form.
Din första åtgärd när du visar en ljusbild skall
vara att tappa den lilla ficklampa som är avsedd
att tjänstgöra som en immateriell pekpinne. Är du
skicklig går lampan sedan aldrig att använda mera,
och auditoriet slipper i fortsättningen att anstränga
sina ögon med att försöka upptäcka den svaga
ljusfläck som irrar över den vita duken utan att
någonsin finna ro. Du kan då i stället begära att få
in en rejäl, fyra meter lång och för blotta ögat
synlig träpinne för att med distinkta rörelser kunna peka
på de detaljer i bilden som för tillfället är av intresse.
Föreläsningsformen har stora fördelar. Det är inte
bara det, att du får göra din röst hörd och att du
kan hålla samma föredrag om och om igen för
ständigt nya föreläsararvoden. Du må också
betänka att ingen i efterhand kan bevisa att du har hållit
ett illa förberett, dåligt disponerat föredrag, och de
sakliga fel som du gör kan mycket lättare skojas
bort i ett föredrag än i en lärobok. Dessutom har
dina åhörare en teoretisk chans att diskutera med
dig. Den utnyttjar de av någon anledning inte.
Sluta ditt föredrag en minut före den utsatta
tiden, icke för att bereda utrymme för de stormande
ovationerna, utan för att dina klatschiga slutord må
kunna höras bland knäpparna i dina hungriga
åhörares portföljlås.
Ekonomien, säger du, tillåter inte att man
förbereder föredrag och kurser så noga som skulle
behövas. Fel. Det är dyrare att inte förbereda. Du
kanske tror att en kurs på 4—5 dagar kostar
ungefär en mans månadslön, ty arvodet åt tillkallade
föreläsare blir väl ungefär så stort. I själva verket
kostar den ungefär en årslön i förlorad produktion
för kursdeltagarna. Du kan lätt räkna ut hur många
veckors extra förberedelsearbete det är värt att
lägga ner på att skära ned kursen med en enda dag
utan att skära ned lärostoffets omfattning.
Säkerligen har du ännu icke fått kursledningens öron
öppna för att det lönar sig att honorera föreläsare
och kompendieförfattare med hänsyn till ett sådant
djup på förberedelserna som det är motiverat att
använda. Obetydligt lättare är det att övertyga
kursdeltagarnas arbetsgivare om att kursavgifterna bör
sättas motsvarande högt. Men sätt genast i gång att
urholka den stenen!
Och till sist: när du håller föredrag, var då inte
så odrägligt docerande som
din tillgivne vän
Olle Dopping
920 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
