Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 37 - Precisionen vid absorptionsspektrofotometrisk analys, av Sven-Eric Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
+20 mqjl P20s
Cx-Cr
Fig. i. Felfunktionen F vid varierande
koncentrationsdifferens mellan provlösning och
referenslösning vid spektrofotometrisk bestämning av P„0S
enligt vanadomolybdatmetoden.
ökning av transmittansen, tabell 1, och detta
rekommenderas därför.
Det skall här framhållas, att diagrammet i
fig. 4 är strängt tillämpbart enbart för den
instrumenttyp, med vilken absorbanskurvan
upptagits, dvs. i detta fall Beckman B. Andra
instrument ger nämligen något avvikande
ab-sorbanskurvor. Den linjära kurvdelen kan
omfatta ett större eller mindre
koncentrationsområde beroende på instrumentets optiska
konstruktion.
Felteorin har närmast tagit sikte på
kolorimetrisk analys. Den är dock direkt tillämpbar
även på turbidimetriska mätningar. Här måste
man dock beakta att reproducerbarheten vid
prepareringen är begränsad och att man därför
i allmänhet ej kan vänta ökad
analysnoggrannhet genom användning av en referenslösning
med känd koncentration i stället för en
noll-lösning.
Felkällor
Kalibreringskurvor
Av fig. 4 framgår att den största noggrannheten
erhålles, då provlösning och referenslösning
har samma koncentration för de
koncentrationer hos referenslösningen, som kan komma
ä fråga. Det är därför naturligt, att i detta och
analoga fall kalibreringen bör omfatta ett kon-
centrationsintervall med såväl lägre som högre
koncentrationer än hos referenslösningen.
Lampa, fotocell och andra detaljer i
instrumentet kan med tiden undergå små
förändringar. Med vissa tidsmellanrum måste man därför
kontrollera en eller ett par av de extrema
punkterna på kalibreringskurvan. Om en avvikelse
konstateras, kan man i regel kompensera den
genom att något ändra våglängdsinställningen
och använda den gamla kalibreringskurvan.
Kontroll måste alltid göras efter justering av
fokuseringen, byte av lampa och fotocell eller
annan servisåtgärd.
Temperaturvariationer
Om temperaturen hos referenslösning och
provlösning ej är densamma, inverkar detta på
mätvärdena. Dels påverkas den optiska
väg-längden genom kyvettens expansion, dels
påverkas lösningens koncentration genom dess
expansion. Den förra kan dock försummas i
relation till den senare. För vattenlösningar
orsakar en temperaturdifferens om 5°C ett
analysfel om 0,1 %. Vid kolorimetriska
analysmetoder, där successiva spädningar är
regel, är det därför även viktigt att alla
lösningar och spädningsvattnet antagit samma
temperatur, normal rumstemperatur. Lösningarna
får inte utsättas för solljus, gaslågor eller
andra värmekällor.
Differens i brytningsindices
Reflektionen vid ljusets gång genom en
gränsyta bestämmes av brytningsindices för
prov-och referenslösning. För normalt infallande
ljus har följande uttryck härletts för inverkan
av en differens i brytningsindices på relativa
transmittansen1
\nrJ \nk + nxJ
10 A’°(c*/cr L) (13)
där nx är provlösningens brytningsindex, nr
referenslösningens, och nu kyvettmaterialets.
Vid t.ex. nx/nr = 1,010; nr = 1,33287 och nk =
= 1,500 blir korrektionstermen 1,0011. Om
förhållandet nz/nr reduceras till 1,005, får
korrektionstermen värdet 1,00058. I allmänhet är
det ingen större svårighet att hålla
brytnings-indexkvoten lägre än det senare värdet,
emedan relativt stora olikheter i
elektrolytkoncen-trationen behövs för att åstadkomma sådana
olikheter i brytningsindices (fig. 5).
Fel hos kyvetterna
Även om kyvetter av bästa noggrannhetsklass
används och de omsorgsfullt rengörs och
hanteras, visar det sig att kyvetternas optiska
status varierar oregelbundet och individuellt med
tiden. Icke försumbara analysfel kan
därigenom uppkomma. Olägenheterna elimineras
dock lätt. Om man använder två kyvetter A
och B, fylls A med referenslösning och B med
provlösning, och relativa absorbansen
bestämmes. Därefter tömmes båda kyvetterna; A fylls
med provlösning och B med referenslösning
och en ny bestämning av relativa absorbansen
TEKNISK TIDSKRIFT 19(50 H. 34 986
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
