Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 37 - Mätning av stora stråldoser, av S Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3.
Emissionskammare’.
ning mäts, eller släpps till jord genom ett känt
motstånd i vilket spänningsfallet mäts
kontinuerligt.
Förlust av elektroner genom läckning
minskas genom lämplig isolation av kammaren och
minskning av dess spänning till jord. Förlust
av bakåtspridda elektroner minskar man
genom lämplig utformning av öppningen, genom
att göra det material, som elektronerna först
träffar, av ett ämne med lågt atomnummer
(grafit) och genom att vid öppningen placera
en permanentmagnet som hindrar elektroner
med låg energi att komma ut. Uppsamling av
joner från omgivningen kan man hindra genom
att omge kammaren med en vakuummantel.
Emissionskammare ger vid bestrålning en
ström av sekundära elektroner, som sänds ut
från en metallfolie när den primära
elektronströmmen passerar genom den. Den senaste
typen (fig. 3) består av en evakuerad kammare
i vilken en 7,5 (i tjock aluminiumfolie är
placerad mellan ett ingångs- och utgångsfönster
av 150 fi aluminiumfolier. De tre foliernas
elek-tronabsorption är så liten att den kan
försummas varför kammaren kan användas för
kontinuerlig mätning.
Folien i kammaren är isolerad från denna och
hålls negativ i förhållande till den. Den
sekundära elektronströmmen mäts i en strömkrets,
innehållande folien, kammaren och
polarisationspotentialen. Denna behöver vara högst
100 V. Den ström, som erhålls från foliens båda
sidor, är ca 5 % av primärströmmen, men den
beror på foliens sammansättning och ytornas
beskaffenhet. Emissionskammare måste därför
kalibreras mot en Faraday-kammare.
Jonkammare (Tekn. T. 1951 s. 570) har länge
använts för mätning av röntgen- och
y-strål-ning, men först på senare tid har man fått
typer som är lämpliga för stora doshastigheter.
En sådan för y-strålning från kobolt-60 är en
sfärisk grafitkammare. Med 1 kV
elektrodpotential erhålls en ström på några få procent
av mättningsströmmen vid ca 3 W/kg.
En liknande sfärisk grafitkammare för större
doshastighet har mindre avstånd mellan
elektroderna. Till följd härav uppnås
mättningsström vid 600 V elektrodpotential och ca 30
W/kg. Instrumentet är helt av metall och
keramik för att det skall tåla långvarig bestrålning.
Slutord
De uppgifter på största fel som här givits
gäller snarare reproducerbarhet än noggrannhet.
Dosimetrar för y-strålning utom kalorimetrarna
fordrar t.ex. kalibrering med en normal, och
det finns ingen sådan för stora doshastigheter,
som ger mindre än ± 2 % fel. Dessutom har
många värden på reproducerbarheten erhållits
under väl definierade betingelser.
Resultatens reproducerbarhet påverkas starkt
även av små mängder föroreningar och av ljus
vid användning av järn- och ceriumsulfat,
po-lymerisationsreaktioner och
klorkolväte—färgämnessystem. Glasdosimetrar lämpar sig bättre
för rutinarbete, då de tycks fordra mindre
omsorg och noggrannhet vid handhavandet.
Av övriga metoder lovar luminescensmaterial
och plaster god reproducerbarhet med ett
minimum av försiktighetsmått.
Mikroorganismsystemen ger den sämsta reproducerbarheten,
och de syns därför lämpliga bara för speciella
ändamål. Kalorimetrarna torde fordra den
största noggrannheten vid handhavandet. Av
de elektriska systemen har jonkammaren
använts mest och kan nu anses pålitligast.
För bestämning av doser på 1—100 kJ/kg
(105—107 rad) och doshastigheter på 0,03—3
W/kg (10*—10" rad/h) kan man använda
många olika dosimetrar. För större doser är
däremot valet begränsat till luminescens- och
kväveoxiduldosimetrarna som båda ännu
befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede. Några
av de nyaste glasen torde emellertid kunna
användas för minst upp till 10 MJ/kg (10° rad).
Luminescensdosimetern torde dock i dag vara
den bästa för mätning av stora stråldoser.
Instrumentdosimetrarna kan fullt automatiskt
ge mätresultat genast, men i många fall, t.ex.
vid bestrålning av förpackat material är de
olämpliga eller ger åtminstone inte all önskad
information. Man kan då använda glas-,
plast-eller luminescensdosimetrar. En olägenhet hos
glasen är dock att de flesta måste
värmebehandlas för stabilisering efter bestrålningen.
Temperaturens inverkan är inte störande vid
rumstemperatur, men den måste beaktas vid
användning av stor doshastighet och mätning
vid förhöjd temperatur. Av de kemiska
dosi-metrarna är troligen kväveoxiduldosimetern
den bästa för hög temperatur; den tycks vara
oberoende av temperaturen vid upp till 250° C.
Järn- och ceriumdosimetrarna tål inte mer än
ca 70°C, och glas-, luminescens- och
plastdosi-metrarna är temperaturberoende. SHl
Litteratur
1. Taimuty, S I: Electron beam dosimetrg and experimenlal
techniques. Nucleonics 15 (1957) nov. s. 182.
2. Hart ra.fi.: Measurement systems for high level
dosimetrg. "Proceedings of the 2nd Conference ön the Peaceful
Uses of Atomic Energy" bd 21 s. 188, Genève 1958.
3. Kreidl, N J m.fl., Nitka, H F, Attix, F H, Artandi, C,
Chandler, V L, Taimuty, S I, Schall, Jr, P, Harmer, D E:
Measuring large radiation doses. Nucleonics 17 (1959) okt.
s. 57—76.
4. Ellis Jr, R: Nuclear technology for engineers. New York
1959.
TEKNISK TIDSKRIFT 1760 H. 37 1QQ1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
