Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 37 - Vattenfalls optimalutredning, av Rolf Gradin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vattenfalls
optimaEutredning
621.311.003(485)
I 1960 års statsverksproposition begärde
chefen för Kommunikationsdepartementet en
utredning om den ekonomiskt optimala
avvägningen mellan vattenkraft och olika slag av
värmekraft i det statliga kraftsystemet.
Vattenfallsstyrelsen tillsatte ett internt
utredningsorgan med sin generaldirektör som ordförande
för att utreda frågan i samarbete med egen och
utomstående expertis.
Optimalutredningen förutsätter med
utgångspunkt från i appendix redovisade
undersökningar av bl.a. Henning Fransén och från
diskussioner med Industriens Utredningsinstitut,
att de nuvarande låga bränslepriserna på 6,5—
7 kr/Gcal inte kommer att stå sig och räknar
med 9 kr/Gcal som ett troligt genomsnittsvärde
för de närmaste decennierna.
Kraftindustrins investeringar har efter andra
världskriget legat stadigt vid ca 6 % av
landets bruttoinvesteringar; de investeringar som
direkt berörs av fördelningen mellan
vattenkraft och värmekraft, dvs. investeringar i
vatten- och värmekraftstationer, regleringar och
storkraftöverföring, har utgjort ca 3,5 %.
Kraftindustrins andel i totala
bruttoinvesteringen under kommande år beror naturligtvis
i någon mån på vilken fördelning vi får mellan
vatten- och värmekraft, eftersom
investeringarna i värmekraft är lägre per effektenhet. Med
en belastningsökning upp till 80 TWh för liela
landet 1975 och med den optimala
utbyggnadsgraden 1975 liggande någonstans mellan
90 och 100 % för Vattenfalls och även för de
övriga kraftföretagens del kan kraftindustrins
andel i de totala bruttoinvesteringarna väntas
minska svagt ned mot 5 %.
Förräntningskravet och den därav bestämda
kalkylräntan diskuteras ingående. Utredningen
har med utgångspunkt från de faktiska
upplåningskostnaderna för det statliga kraftföretaget
såväl som för kommunala och privatägda
företag och med hänsyn till alternativa
användningar av kapitalet valt att räkna med en
kalkylränta om 7 % vid avvägningen mellan olika
produktionsinvesteringsobjekt.
Atomenergins möjligheter att konkurrera med
de konventionella energikällorna måste
beaktas. En ekonomisk atomkraftproduktion
förutsätter mycket stora reaktorenheter på 250—
500 MW eleffekt. Det svenska elkraftsystemet
är tillräckligt stort för att man skall kunna
bygga 500 MW aggregat och hela den
kostnads-besparande effekten hos storleksfaktorn kan
därför utnyttjas.
Litteraturstudier och egna erfarenheter från
de svenska atomkraftprojekten visar emellertid
att anläggningskostnaden även för dessa stora
anläggningar i slutet av 1960-talet kan
uppskattas till storleksordningen 1 500 kr/kW,
vartill sedan kommer pålägg för räntor under
byggnadstiden, administration etc.
Investeringskostnaden för den vattenkraft Vattenfall
kan bygga ut vid denna tid är lägre även då
man tar hänsyn till de erforderliga
överföringsanläggningarna, och
vattenkraftanläggningarnas driftkostnad är avsevärt lägre än
atomkraftanläggningarnas.
Utredningen konstaterar, att även om den
tekniska utvecklingen på atomkraftens område
går så snabbt att den andra generationens
atomkraftstationer, som även de måste beaktas på
grund av vattenkraftstationernas långa
ekonomiska livslängd, skulle ge väsentligt lägre
kostnader, så finns det ingen ekonomisk anledning
för Vattenfall att ersätta
vattenkraftutbyggnader med stora atomkraftverk under 1960-talet.
Värmekraftens utnyttjningstid kommer då
också att vara så kort att atomkraft inte kan
konkurrera med konventionell värmekraft.
Eftersom atomkraftens specifika
anläggningskostnader sjunker under 1970-talet medan
vattenkraftkostnaderna successivt stiger när
mindre och ogynnsammare fallsträckor måste
utnyttjas och eftersom värmekraftens
utnyttjningstid samtidigt ökar kommer atomkraftens
konkurrensmöjligheter att bli större.
Utredningen är därför medveten om att det kan bli
ekonomiskt att bygga atomkraft under
1970-talet, men den tror inte att dessa utbyggnader
får någon större omfattning under den första
hälften av 1970-talet. Den exakta fördelningen
mellan atomkraft och konventionell värmekraft
är för övrigt av föga betydelse för avvägningen
gentemot vattenkraften.
Naturligtvis utvecklas även den
konventionella värmekraften. Större aggregat- och
stationsstorlekar ger lägre specifika
anläggningskostnader. På grund av de korta utnyttjningstiderna
har det i Sverige inte varit ekonomiskt
motiverat att gå till extremt höga ångdata och
därmed högre verkningsgrad i ångkraftstationerna,
men vid den större värmekraftandel och de
längre utnyttjningstider som utredningen haft
som alternativ har denna möjlighet beaktats.
Av vårt lands vattenkraftpotential på 200 TWh
uppskattas något över 80 TWh kunna
ekonomiskt utnyttjas (Tekn. T. 1959 s. 593). Av dessa
tillhör något mer än hälften staten. I samband
med pågående arbeten med regionplaner har
Vattenfall kunnat skapa sig en uppfattning om
kostnaderna för de fortsatta utbyggnaderna.
Det har då visat sig, att de outbyggda statliga
vattenkrafttillgångarna till stor del är billiga
att bygga ut, och utredningen anger att de
produktionsresurser på 22 TWh som kan anses
aktuella skulle kosta 1 200 kr/kW att bygga ut
nu. Eftersom utbyggnaderna kommer att ske
successivt, kommer utvecklingen av
konstruktions- och byggnadstekniken att sänka
kostnaderna för de senare utbyggnaderna.
TEKNISK TIDSKRIFT 19(50 H. 34 1000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
