Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 39 - Stabilisering av kohesionsjordar, av Lennart Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 4. Atterbergs
gränser för en styv
mellanlera frän
Sala vid stabilisering
med kalk;-flyt-
gräns,–-plastici-
tetsgräns,–-
plasticitetstal.
gaten endast långsamt påverkas. I en med
Ca-joner icke behandlad lera däremot, vars
mot-joner ofta till stor del är monovalenta joner
kan däremot partiklarna bygga upp en
vattenfilm som svarar mot den högre z-potentialen
eller mot de adsorberade jonernas relativt höga
dispergeringsförmåga. Leran sväller mera än
den Ca-jonmättade och kan ofta av sig själv
falla sönder i vatten.
Svällning vid vattenupptagning och det
omvända förloppet, krympning vid vattenavgång,
påverkas av lerans adsorptionsförhållanden.
Båda egenskaperna är av stor vägteknisk
betydelse. En med Ca-joner koagulerad lera tar upp
mera vatten i kapillärerna mellan
partikelaggregaten, innan den sväller, än en icke
koagulerad lera. Vattenhalten vid maximal täthet
enligt Proctor är av denna anledning högre för
en koagulerad lera än för en icke koagulerad.
I allmänhet är krympningen mindre för en
Ca-lera än för en lera med monovalenta mot-
0 2 h 6 8%
Kalkhalt
Fig. 5. Konsistenstalets le ändring vid tillsats av kalk;
– Skå-Edeby-lera,–-mellanlera från Sala, — ■ —
mellanlera frän Dylta.
joner (fig. 3). En Ca-lera torkar i regel även
snabbare. En torr Ca-lera har lägre hållfasthet
än t.ex. en Na-lera. Därför underlättar
kalkbehandling av en lera dess uttorkning och
sön-dersmulning. I praktiken har detta visat sig
vara synnerligen värdefullt vid
maskinbehandling av styva och fuktiga jordar. Maskinernas
framkomlighet över kalkstabiliserade jordar
blir avsevärt större, vilket har stor ekonomisk
betydelse, särskilt under våt väderlek.
Lerkemiska reaktioner vid stabilisering
Av de tidigare nämnda, vanligaste
stabiliseringsmedlen kan kalk och cement ge
lerkemiska reaktioner mellan kalciumhydroxid
och lera, enär cement vid sitt hårdnande ger
litet kalciumhydroxid. Reaktionerna mellan en
lera och Ca-joner är dels de som sker genast
vid tillsats av Ca-joner, dels de som fortgår
under en längre tid, långtidsreaktioner.
De förra, som berörts i föregående avsnitt, är
av rent kolloidkemisk natur och medför en
strukturell omvandling av leran i fysikaliskt
hänseende. De senare ger nya kemiska
föreningar eller mineral. Medan de förra utspelas
under sekunder och minuter, tar de senare
veckor och månader.
Långtidsreaktionerna benämns ofta
puzzolan-reaktioner, och material som kan reagera med
kalk till nya mineral av en typ liknande dem
som bildas vid cementets hårdnande kallas
puzzolaner efter en vulkanisk, glasig bergart i
Italien med detta namn. I regel är
puzzolan-effekten förbunden med förekomsten av aktiv
kiselsyra, som ofta förekommer i jordar i varmt
klimat. Även vanliga lermineral har denna
egenskap i viss omfattning.
Konsistensförändringar
De omedelbara reaktionerna påverkar i första
hand lerans konsistens. Vid tillsats av Ca-joner
koaguleras leran omedelbart, varjämte dess
skjuvhållfasthet och vattenresistens höjs.
Konsistensförändringarna kan följas på flera sätt,
t.ex. genom bestämning av Atterbergs gränser
som i USA ofta används som ett enkelt mått
på en jordarts lämplighet för det ena eller
andra slaget av stabilisering. Svensken
Atterberg använde två vattenhalter hos en lera för
att karakterisera dess styvhet eller fethet, dels
plasticitetsgränsen PL, som är den vattenhalt
vid vilken en smal sträng nätt och jämnt kan
formas, dels flytgränsen LL, den vattenhalt vid
vilken leran ej längre är formbar. Skillnaden
mellan PL och LL benämnes plasticitetstal eller
plasticitetsindex Pl.
En tillsats av kalk höjer plasticitetsgränsen
för svenska leror i regel mycket kraftigt (fig.
4 och tabell 1), medan ökningen för
flytgränsen ibland är mera måttlig, ibland av samma
storleksordning. Skillnaden, plasticitetstalet Pl,
vars minskning i USA tillmäts stor betydelse,
är vid dessa leror ibland ungefär oförändrad,
ibland lägre, ibland högre.
En bra bild av förändringarna, som även tar
TEKNIS*. TIDSKRIFT 19(50 H. 40 1053
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
