Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 44 - Ljuset och människan, av Hans Ronge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ljuset och människan
Antalet arbetstimmar per år, då dagsljuset inte
räcker till för tillräcklig inomhusbelysning,
uppgår i Sverige till mellan 500 och flera
tusen, allt efter arbetsplatsen. Betydelsen av en
god belysning erkänns väl av alla, men låt oss
nu försöka att ur medicinska och fysiologiska
synpunkter dissekera upp det något diffusa
begreppet god belysning. All god belysning
måste uppfylla en rad sådana krav.
Därtill kommer emellertid en estetisk fordran
på belysningen som stämningsskapande
miljöfaktor. Denna får aldrig försummas, men får
givetvis en mera betydelsefull roll i hemmet
och t.ex. i kyrkor än på arbetsplatsen, på
kontoret eller i industriverkstaden. I sina bästa
ögonblick är belysningstekniken dock alltid
även belysningskonst.
Likaså får man inte på den medicinska eller
biologiska sidan enbart se till belysningens
olika deleffekter på synfunktionen utan också
till belysningens allmännare, psykologiska
effekter. Därvid kommer också rummets
arkitektur och färgsättning på ett väsentligt sätt in
i helhetsbilden.
Rätt styrka
Det är självklart att hur starkt ljuset behöver
vara beror på hur pass små och kontrastrika
detaljer man behöver kunna se. I de flesta
praktiska synuppgifter som förekommer kan
man söka upp den "kritiska detaljen" och ånge
dess storlek och kontrast. På vanligt läsavstånd
från ögat, omkring 30 cm, är detaljer på 0,1 mm
mycket små i förhållande till ögats
upplösningsförmåga, medan däremot detaljer på 1
mm eller mer är "stora". Kontrasten av
detaljen mot bakgrunden kan för noggranna
ändamål uppmätas i ett procenttal, där 100 %
betyder svart mot vitt. För praktiskt bruk
räcker det dock med att skilja mellan god,
medelgod och dålig kontrast.
Med en vanlig synskärpetavla, som
förekommer hos ögonläkaren, kan man studera hur
synskärpan ökar med belysningen. Även ögats
kontrastkänslighet kan studeras, genom att
man använder synskärpetavlor med olika grå
Professor Hans Ronge, Lund
628.93 : 612.84
bokstäver mot den vita bakgrunden. Provet
kan dessutom försvåras genom att låta
personen se provtavlan blott ett kort ögonblick,
varvid man således även får med synhastigheten.
Man mäter belysningens styrka (belysningen)
i lux (lx) och för vårt ändamål räcker det med
att säga att på 1 m avstånd från en
stearinljuslåga är belysningen ca 1 lux. Klart
månsken ger också någon lux, medan däremot fullt
solsken på sommaren ger mellan 80 000 och
100 000 lx. En mulen dag kan belysningen
utomhus vara 5 000—25 000 lx, mitt i vintern
ännu lägre. Av det diffusa dagsljuset från en
mulen himmel tränger blott 1—5 % in genom
fönstren i ett normalt rum, med mycket stora
fönster eller takfönster dock mera.
Dagsljusbelysningen inomhus är således blott ett par
procent av belysningen utomhus.
De nämnda försöken över synskärpans
beroende av belysningen visar att synskärpan
stiger till ett maximum vid ca 10 000 lx. För
varje belysningsnivå fordras att ögat ges
ordentlig tid till anpassning (adaptation).
Likaså stiger ögats kontrastkänslighet och
synhastigheten med stigande belysning, och ögats
maximifunktioner skulle bäst utnyttjas vid
belysningar på ca 5 000—10 000 lx. Detta gäller
dock endast för belysning mot vit bakgrund.
För en mellangrå bakgrund, som återkastar
blott ca 20 % av det infallande ljuset, måste
belysningen vara fem gånger så stark för att
ge samma synskärpa. Ögats synförmåga beror
ju i första hand på det ljus som återkastas till
ögat från syndetaljen. Det rätta måttet på hur
ljus en belyst yta ter sig ger därför produkten
av belysningen och ytans reflexionsfaktor,
vilket värde kallas ytans luminans.
Ett annat och mera relevant sätt att studera
belysningens inverkan på
synprestationsförmågan är att låta försökspersoner utföra ett
standardiserat sorteringsarbete eller dylikt med
olika stora och olika kontrastrika detaljer. Som
mått på synprestationsförmågan kan man då
använda produkten av hastigheten och
precisionen i arbetet.
Man finner då, åtminstone för normala
syndetaljer, såsom tryckbokstäver och liknande,
TEKNISK TIDSKRIFT 19(50 H. 44 1213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
