Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 6 - Bränd kalks struktur, av Rune Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bränntemperatur erhölls kurvor av samma typ,
fig. 2. Den låga krympningen vid lågt tryck
beror med stor sannolikhet på en
ofullständighet i vår försöksapparatur och kan därför här
lämnas utan avseende.
Vid jämviktstrycket är
dissociationshastighe-ten noll och troligen även krympningen. När
trycket sjunker under jämviktsvärdet ökar
reaktionshastigheten, och dessa prov visade
att kalciumoxidens struktur då också blir
tätare till dess att den nått en för varje
temperatur bestämd täthet. Maximumkrympningen som
representeras av platån i mitten på kurvan
ökade med temperaturen. Vid något över
1 100°C uppträdde emellertid en
oregelbundenhet i det att krympningen här var mycket låg.
Om man sätter krympningen i kurvans
mittparti (fig. 2) som funktion av temperaturen,
visar det sig att krympningen för fullständigt
dissocierade provstycken var bara ca 5 % vid
950°C, men den steg hastigt med stigande
temperatur, fig. 3. Redan vid 1 050°C var den
mycket nära det teoretiskt möjliga maximivärdet.
Man kunde därför förmoda att en ytterligare
temperaturstegring skulle ge en helt tätpackad
oxid. I stället blev emellertid krympningen
extremt liten vid något över 1 100°C.
Krympning
Viktförlust
Koldioxidtryck
Krympning
rno °C
Ugnstemperatur
Fig. 2.
Krympning och
koldioxidtryck vid
konstant [-bränntemperatur.-]
{+bränntempe-
ratur.+}
Fig. 3. Krympning och bränntemperatur vid
1 010 mb och––400 mb koldioxidtryck.
900 1000 1100 1200 C
Ugnstemperatur
Fig. 4. Viktförlust och bränntemperatur vid 2 h
bränntid samt - 980 mb och–- 400 mb
koldioxidtryck. Kurvorna representerar gränsvärden
för ca 4 försök vid var tionde grad.
Dissociationshastighet och porositet
Om strukturen endast regleras av
dissociations-hastigheten, skulle reaktionen vid 1 140°C vara
mycket långsam. En mätning av
reaktionshastigheten gjordes genom upphettning av prover
i koldioxid av 980 mb tryck under 2 h och
beräkning av den erhållna mängden dissocierad
substans, ur viktförlusten, fig. 4.
Reaktionshastigheten vid 1 140°C är tydligen mycket låg.
I själva verket var den så låg att det inte var
möjligt att under de två timmarna som
provbränningen varade uppnå total dissociation,
även om trycket sänktes till 13,3 mb.
Reaktionszonens vandringshastighet in i
provstycket under 2 h bränning vid 1 140°C och
olika koldioxidtryck beräknades under
antagandet att den kvarvarande karbonatkristallen
alltid hade samma form som den ursprungliga
kristallen. Vi ser (fig. 5) att när trycket
sjunker under 12,8 b sjunker också reaktionszonens
vandringshastighet.
En tänkbar förklaring till denna sänkning och
den därmed sammanhängande porositeten hos
oxiden vid omkring 1 100°C bränntemperatur
ser man bäst på en serie
elektronmikrofoto-grafier som togs med ett kolavtrycksförfarande
och visar ytstrukturen hos oxiden efter
fullständig dissociation. Vid 900°C erhålls en
extremt finkornig struktur, fig. 6. Vid 1 000°C
blir kornen betydligt större och tätare
sammanpackade, men de är ännu jämnt fördelade
över ytan.
Vid 1 100°C är strukturen helt annorlunda.
Stora partier i ytan har vuxit samman och bil-
102 TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
