Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 6 - Debatt: Grustäkt, av Axel Stenberg, Björn Burénius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
debatt
. .v!\
Grustäkt
Grustäktsplanens form, sättet att tillvarata gruset
för tekniskt ändamål och tillvägagångssättet vid
geoelektrisk lödning till gränsskikt och vattenyta
har behandlats i Tekn. T. 1961 s. 1221—1235. För
grustäktsplanens skissering torde även följande
synpunkter vara av intresse.
Grusåsarna är tekniskt begärliga av två olika
anledningar; nämligen dels för utvinning av grus och
dels för utvinning av grundvatten till
vattenförsörjning. Jag har gjort den erfarenheten att dessa båda
behov inte behöver konkurrera med varandra, utan
att de osökt och naturligt kan tillgodoses på var
sitt parti av grusåsen. Tag Katrineholms-åsen som
exempel.
Den nordväst om staden liggande delen är knappt
synlig över terrängen, för vilken den alltså utgör en
djupdrän. Grundvattenytan ligger där högt i
grussträngen, så att den vid pumpning kan sänkas flera
meter utan olägenhet. Efter misslyckade försök förr
i tiden att utnyttja denna vattenfyllda åsdel som
grustäkt stannade man för att anlägga Katrineholms
vattentäkt där.
Åssträckan sydost om staden däremot är skapad
på helt annat sätt, vilket syns på långt håll. Den
höjer sig högt över den omgivande terrängen, och
berggrunden visar sig ligga så högt att grundvatten
inte kunnat utvecklas mer än i några för
vattenförsörjningen alltför små och grunda dammar.
Detta parti är avsatt som grustäkt där gruskvaliteten
är lämplig. Återställandet av landskapet efter
avslutad grustagning kan enkelt ske genom planering
på den blottade berggrunden. Där slänter i jord
skall kvarstå får man framtvinga den lilla men
obligatoriska minskningen i stigning från den
naturliga rasvinkeln.
Försök till blandning av de två användningarna på
de båda åspartierna har för övrigt strandat på
risken för oljeförorening genom de depåer, bilar och
arbetsaggregat, som följer med grustäkten.
Man bör alltså som i katrineholmsfallet genom
grusåsens längdprofilform på grustäktsplanens
skisstadium rent bedömningsmässigt kunna avgöra
vilken teknisk användning åsen bör få.
I terrängen utmed järnvägen öster om Gnesta
finnes ett större grusåsparti på hög berggrund.
Grundvattnet har letat sig utefter berget, men har inte
kunnat finna någon nämnvärd underjordisk svacka
att stanna i, utan bildar i stället en liten sjö, synlig
från järnvägen. Vid sjön finnes några gårdar som
tar sitt hushållsvatten direkt ur sjön. Brunnar finns
inte där. Vid en punkt av sjön har en näraliggande
kommun rätt till allmänna bad. Genom
vattenrättsdom har Gnesta samhälle tillförsäkrats rätten att
för sin vattenförsörjning utta en viss del av sjöns
vattenmängd, som med självfall kan tas fram till
samhällets pumpstation.
Denna sjö är alltså en naturlig motsvarighet till de
konstgjorda sjöar som nämns i Tekn. T. 1961 s.
1225. Den är emellertid slutet på en
grundvattenström och avloppet går genom ett dike till ett
närbeläget vattendrag. Den förorening som alltid
uppstår i sjön genom uppgrumling samt genom orena
insläpp gör att vattnet i allmänhet åtminstone måste
snabbfiltreras och kloreras före kommunal
användning för vattenförsörjning. Men denna föroreningen
har ju i detta fall inte någon inverkan på en
nedströms liggande grundvattenström.
En grundvattensjö, bildad såsom avses i Burenius’
uppsats, utgör väl i allmänhet en friläggning av en
av de många underjordiska sjöarna i en fortlöpande
grundvattenström, som nedanför sjön kanske
används som kommunal vattentäkt. Det är då
uppenbart att föroreningarna i den för bad och
motor-trafik utsatta sjön kan sprida sig till vattentäkten.
Som regel eller som förebild anser jag därför att
den konstgjorda grundvattensjön är högst
betänklig. Bättre vore väl då att på orter, där det är ont
om friluftsbad, skona det oersättliga underjordiska
grundvattnet och anlägga en bassäng med
kontrollerat ytvatten. Låt oss således inte tänka oss
framtidsbilder av gamla grustag med grundvattensjöar i
bottnen. Axel Stenberg
Det vore mycket välkommet om inlägget från Axel
Stenberg kunde bli början till en debatt om
grus-täktsplanering, nu när naturskyddslagen står inför
revidering och så även vattenlagen, bl.a. med
hänsyn till grundvattenskyddet.
Stenbergs synpunkter att grusutvinningen icke får
äventyra grundvattentillgången för samhällen måste
strängt beaktas. Så torde ha skett i de
grustäktspla-ner, som omnämns i min uppsats i Tekn. T. 1961
s. 1221—1225. Den där beskrivna Rörbergsplanen
avråder bestämt från att schaktning sker under
grundvattnet i åskärnan. Den vill i stället snarast
möjligt skapa ett finkornigt skyddslager på 1—3 m,
där schaktningen närmar sig grundvattenytan vad
beträffar själva åsen, trots att avståndet från
täkt-området till kommunens vattentäkt överstiger 1 km.
Detta syftar till att praktiskt taget eliminera risken
för att vattentäkten skulle förorenas, icke bakteriellt
utan främst genom vådaspill av petroleumprodukter.
Sker ett sådant spill i den grovkorniga åskärnan,
löses smakämnen i grundvattnet, och dessa når efter
kanske något år fram till vattentäkten och
samhällets vatten kan bli åtminstone smakfördärvat för
årtionden.
Den föreslagna sjön i Rörberg har efter ingående
utredningar tänkts förlagd till sandavlagringarna på
sidan av åsen och ca 2 km från vattentäkten, varvid
uppskattningsvis endast någon procent av
vattenverkets konsumtion kommer att härröra från sjön.
Grustäktsplanen vill bl.a. bidra till att skapa
garantier mot schaktning under eller för nära
grundvattnet i själva åsen. Då markägare och exploatörer
allmänt tycks ha godtagit detta utan att kräva
ersättning för mistad schakträtt, får vattenvården därmed
ett starkt kort på hand, om någon trots allt skulle
kränka den ännu endast muntliga
överenskommelsen.
Den andra sjön, som det talas om i uppsatsen,
skulle komma att ligga nedströms alla vattentäkter
av betydelse och ca 2 km från den punkt där åsen
delas av Testeboån. Och där skulle det förorenade
vattnet —- tidvis från inre fjärden i Gävle —- ha långt
större inverkan på stadens vattentäkt än vattnet från
den föreslagna sjön.
Den av Stenberg beskrivna Skillötsjön i Vårdinge
socken är nästan en naturlig motsvarighet till den
tänkta Rörbergssjön. Skillötsjön, som ligger just i
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 7 ][123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
