Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 7 - Teleförbindelser över artificiella satelliter, av Dag Hartman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teleförbindelser över
artificiella satelliter
621.396.946
Enligt en preliminär beräkning skulle man
1980 behöva ca 1 000 telefonförbindelser och
ett par TV-programförbindelser för trafik
mellan samtliga bebodda kontinenter. Det gamla
systemet med kablar förlagda på oceanernas
botten skulle då inte längre räcka till. Man
hoppas finna möjligheter att komplettera de
interkontinentala kabelförbindelserna med
teleförbindelser via artificiella satelliter.
Experiment har redan utförts och en stor skara
vetenskapsmän och ingenjörer är nu
sysselsatta med att förbereda prov i allt större skala.
Man kan indela telesatelliter i grupper
enligt olika grunder. Enligt en talar man om pas-
Referat av föredrag av Håkan Sterky i SER den 12 januari
1962.
Klot C bal long)
Klotskivor
Tefal
(dubbelkrökt)
Artificiell jonosfär
(dipolmoln)
i
Fig. 1. Olika typer av passiva telesatelliter.
Tunna [-(dubbel-kfokt)-]
{+(dubbel-
kfokt)+}
siva och aktiva telesatelliter, enligt en annan
om stationära, eller 24-timmars telesatelliter i
ekvatorbana och snabbt roterande, relativt
närbelägna telesatelliter i olika banor.
Passiva telesatelliter
En passiv satellit innehåller inga
radiomottagare, förstärkare eller sändare, men den måste
ha en stor och väl reflekterande yta. En sådan
satellit är t.ex. "Echo I", som uppsändes den
12 augusti 1960. Redan samma dag hade man
talförbindelse över denna satellit mellan
stationer på USA:s väst- och ostkust, och den 22
augusti 1960 uppfattades i Jodrell Bank i
England tal och musik, som sändes via satelliten
från Holmdel, New Jersey i USA.
Telefotobil-der har också sänts via "Echo I". Vid de
beskrivna försöken var sändareffekten ca 10 kW,
och ca lO"10 mW nådde fram till
mottagaran-tennen. Trots detta lyckades man åstadkomma
en teleförbindelse av hög kvalitet genom att på
mottagarsidan använda bl.a. en
maserförstärkare (Tekn. T. 1961 s. 493) och en hornantenn
som inte tar upp termiskt brus från jorden.
Man kan tänka sig flera olika utföringsformer
hos de passiva telesatelliterna, fig. 1. Under
det att reflektionen från en klotformig satellit
är isotrop, blir den för andra typer mer eller
mindre riktad. Den plana och den
dubbelkrök-ta typen måste förses med någon anordning
för kontinuerlig orientering i rymden.
Härigenom minskas nyttolasten trots att man får
mindre totaldämpning av radiostrålen än vid
klottypen. En reflektor av tunntyp kan redan
vid utskjutningen rotationsstabiliseras med
axeln vinkelrätt mot banplanet och behöver
därefter ingen ytterligare påverkan.
En särskild typ av passiva satelliter är ett
moln av dipoler. Ett försök av detta slag,
Projekt Westford (Tekn. T. 1960 s. 1286), pågår,
men enligt uppgifter i pressen har det tydligen
misslyckats. Man avsåg att runt jorden placera
ett bälte av små kopparnålar, som var och en
utgör en dipol. Vid våglängden 4 cm skall
nålarna ha en längd av 2 cm, deras diameter är
25 (iin. En vikt av 100 kg sådana dipoler räcker
till en ring på 5 000 km höjd innehållande
bortåt 10° dipoler. Genom spridning av en
från jorden utsänd radiostråle mot endast två
sådana ringar, en polär och en ekvatorial,
anser man att telegrafförbindelser med 30
kanaler skulle kunna upprätthållas mellan vilka
som helst två punkter på jordklotet. Projektet
har väckt en viss oro bland astronomer,
särskilt bland dem som sysslar med
radioastronomi.
Nackdelen med passiva satelliter från
teleteknisk synpunkt är att markstationerna måste
ha mycket hög sändareffekt, 10—100 kW, som
vid ifrågakommande frekvenser är svår att
åstadkomma, resp. en mycket stor
mottagareantenn (diameter > 50 m) och en dyrbar
förstärkare. Å andra sidan blir dessa satelliter
ganska billiga, men hur stor livslängd de får
är ännu ovisst.
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 7 ][131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
