Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 9 - Radarteknikens utveckling, av Nils-H Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avståndsbestämning
Det svåraste mätningsproblemet för luftvärnet
var ursprungligen avståndsbestämningen till
målet, som endast kunde fyllas bristfälligt med
optiska hjälpmedel, medan
vinkellägesbestämningen lätt kunde göras tillräckligt noggrant.
Det var därför naturligt att man som första
steg i radarns användning för eldledning
utnyttjade den enbart för avståndsbestämning,
medan vinkelelementen inhämtades genom
optisk mätning (fig. 8). Denna
systemuppbyggnad har även sedermera tillämpats i stor
utsträckning, och det finns ännu i många arméer,
bl.a. den svenska, tidsenlig operativ
eldled-ningsmateriel, som bygger på optisk mätning
av vinklar och radarmätning av avstånd.
Vinkelmätning
Man började dock tidigt överväga
möjligheterna att använda radarn även för vinkelmätning,
för att därigenom komma ifrån begränsningen
av luftvärnets insatsmöjligheter till sådana
tillfällen, då målet kan siktas optiskt. Den
erforderliga vinkelnoggrannheten kan inte uppnås
med maximipejl, utan man använder
"lobjäm-förelse", dvs. antennsystemet alstrar ett eller
flera par av smala, inbördes något snedställda
strålningslober, och antennen dirigeras med
hjälp av de mottagna signalerna så, att den
ställer in sig med målet på de två lobernas
symmetrilinje. Härigenom utnyttjar man den
starka lutningen på antennlobens sidor som
inställningskriterium och får betydligt större
noggrannhet än vid uppsökandet av ett
maximum.
De första försöken gjordes med ca % m
våglängd och en antenndiameter av ca 3 m (fig. 9).
Det visade sig dock mycket snart att detta inte
på långt när gav den erforderliga
vinkelnoggrannheten. Man försökte att med bibehållande
av våglängden öka antenndiametern till
omkring 10 m, men en så föga fältmässig
konstruktion vann inga efterföljare, utan
framstegen kom — även här — först med införandet
av centimetervågstekniken. Engelska och
amerikanska modeller på S-bandet från slutet av
kriget, t.ex. fig. 10, har bildat mönster för en
stor del av efterkrigstidens konstruktioner. I
viss utsträckning har man också gått vidare
nedåt i våglängd, till X-bandet (3 cm), men de
kortare våglängderna har ingalunda slagit
igenom fullständigt.
Skälet till att X-bandet användes torde i själva
verket inte främst vara behovet av högre
vinkelnoggrannhet, utan att den medger en
elegantare teknisk lösning av
vinkelbestämnings-problemet. I tidigare stationstyper genererades
de olika lägena av antennloben successivt
genom rotation av en snedställd primärstrålare;
detta leder till vissa nackdelar i form av bl.a.
fluktuationsfel i vinkelvärdena, beroende på
målareans tidsvariation. Genom lämpligt
utförande av primärstrålaren — som lättast kan
realiseras på X-bandet — kan man samtidigt
alstra de två strålningslober som skall
jämföras, varvid man undviker det tidsbetingade fe-
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 9 j[f}3
• -
Fig. 8. Brittisk eldledningsradar typ 285 för avståndsmätning, monterad
på toppen av optiskt centralsikte. Krigskonstruktion på 50 cm
våglängd; Yagi-antenner.
let. En bestämning av målets vinkelavvikelse
från antennsystemets nollinje kan alltså ske
med en enda reflekterad radarpuls, vilket gett
anledning till det i övrigt inte särskilt adekvata
namnet "monopuls-radar".
Även om man noterar denna nyhet, som
också har andra tillämpningar, och några andra
av mindre betydelse, så visar dock
eldlednings-radarområdet en bild av viss teknisk
stagnation. Den uppenbara anledningen härtill är, att
Fig. 9. Den tyska eldledningsradarn Wurzburg, en
pulsradar med lobrotation, med manuell
avständs-följning och inriktning i höjd och sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
