Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 13 - Rundvirkets transport med lastbil och traktortåg, av Bo Hedegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Transportavstånd och destination. Den
medel-transportsträcka på ca 35 km, som i det
föregående nämnts som aktuellt riksmedeltal, är
en teoretiskt framräknad siffra. I verkligheten
utförs bil- och traktortransporterna på
mycket varierande avstånd och med väsentligt
olika slutmål. Man kan här urskilja en, om man
så vill uttrycka det, "närtransporträjong", där
körsträckorna normalt håller sig under 30—50
km. På dessa relativt korta avstånd dominerar
starkt transporterna till flottleder och
järnvägsstationer, där virket överförs till andra
transportmedel. Lastbilen och traktortåget
utför i detta fall endast en deloperation i virkets
vidareforsling, som kan kallas
koncentrerings-eller "matartransport".
På motsvarande sätt kan man tala om en
kategori mera utpräglade fjärrtransporter över
avstånd från 50—100 km till gott och väl 200—
250 km. Här kan endast lastbilen komma
ifråga; för de långsamtgående traktortågen är
avstånden alltför stora. Slutmålet för så långa
biltransporter av virke är praktiskt taget alltid en
förädlingsindustri eller exporthamn eller
annan konsumtionsplats. Eftersom
vidaretrans-porten i detta fall utförs i ett moment, utan
omlastning eller byte av transportmedel, kallas
den vanligen för direkttransport. Sådan
direkttransport med lastbil utförs givetvis i
betydande omfattning även på kortare distanser än
här nämnda fjärrtransportavstånd.
Transportgodsets sammansättning.
Direkttransporterna på kortare avstånd omfattar över
hela landet alla virkessortiment och trädslag.
Inom det egentliga flottledsområdet Norrland,
Dalarna och Värmland domineras
fjärrtrans-porterna på bil av lövvirke och andra
tungflytande sortiment, som man av erfarenhet vet
icke lämpar sig för flottning. Vid
"matartrans-porterna" till flottlederna slutligen är lasten
alltid barrvirke, som till inte oväsentlig del är
barkat och skogstorrt.
Vern äger transportfordonen? Till allt
övervägande del utförs virkestransporterna med
lastbil av åkare, som bedriver yrkesmässig
fraktrörelse. Traktortågen däremot tillhör
oftast virkesägaren, som således utför
transporten i egen regi. Totalt torde mer än 75 % av
det virke, som lastbils- eller traktorkörs,
fraktas på till åkerier anknutna fordon.
Virkestransporterna är alltså en betydande uppgift
och inkomstkälla för den yrkesmässigt
bedrivna landsvägstrafiken. I de skogrika trakterna
av vårt land dominerar dessa transporter helt
åkeriernas sysselsättning.
Särdrag i transportförhållandena
De landsvägsburna virkestransporterna har
givetvis mycket gemensamt med andra
godstransporter med lastbil och traktortåg. Likväl
finns många olikheter, som påverkar såväl
transporternas organisation och ekonomi som
kraven på materielens funktion och
prestationer.
Ser man till en början på det egentliga trans-
Fig. 2. Virkeslastning med Elefant-kran utförd med hgdrauldrift för
såväl kranrörelser och gripare och monterad på specialchassi. Största
lyftmoment år i 200 kpm.
portmomentet finns där flera särdrag, som är
värda att nämna. Hit hör virkeslastbilarnas
jämförelsevis låga bruttoutnyttjning genom att
returlast knappast aldrig förekommer. Under
mer än 50 °/c av den körda väglängden går
virkesbilarna tomma, vilket tvingar
fraktkostnadsnivån i höjden. Särskilt märkbart är detta
på de längre transportavstånden, där som
jämförelse bilar i vanlig fjärrgodstrafik har en
tomkörningsfrekvens, som är lägre än 20 %.
En annan sak, som påverkar
transportekonomin både direkt och indirekt, är att
virkeskörningarna i mycket hög grad utförs på perifera
och lågklassiga delar av vårt vägnät. Genom de
lastnedsättande begränsningarna av de tillåtna
axelbelastningarna på dessa sämre, allmänna
vägar får virkestransporterna vidkännas stora
transportförluster. Påkänningarna på fordonen
ökar också på de mindre vägarna särskilt vid
dåliga väglags- och väderleksförhållanden. Inte
minst gäller detta trafiken på de enkla
basvägarna i skogsbilvägnätens ytterförgreningar.
Indirekt medför dessa förhållanden en ökning
av fraktpriserna för virket genom större
förslitning på transportmaterielen.
Virkets egenskaper som transportgods är
också värt att observera i detta sammanhang. Det
är ett av våra mera skrymmande godsslag och
kräver stort utrymme på fordonen både i
höjd-och längdled. Därav följer att fordonsramarna
måste göras långa och vridstyva, och vidare
måste hjulaxlar, fjädrar och lastuppbärande
anordningar dimensioneras mycket kraftigt, så
att de kan motstå påfrestningarna vid
krängningar under körning och lastning. Detta gör
att virkesbilarna och deras släpvagnar blir
tunga och därmed dyrare i anskaffning och
drift än fordon, som arbetar med mindre
påfrestande gods. De högre egenvikterna hos vir-
338 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
