Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 15 - Andras erfarenheter - Ingenjören som företagsledare, av ag - Brittisk polyesterfolie, av SHl - OLP-metoden för färskning av tackjärn med hög fosforhalt, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^p ::: andras erfarenheter
Ingenjören som företagsledare
Kraven på företagsledaren är många och kan
uttryckas på flera sätt. Han måste kunna planera för
framtiden, uppskatta inkomster och utgifter, svara
för finansiering, vara kunnig i juridiska spörsmål,
mottaglig för nya idéer och ha känsla för vilka
som är bärkraftiga. Företagsledaren måste därjämte
vara psykolog — kunna få medarbetare att utföra
vissa uppgifter och få dem att kvalificera sig för
framtida större arbetsuppgifter. Vart och ett av
dessa arbetsområden är väsentligt och kräver i och
för sig god utbildning och lång erfarenhet.
Kraven på företagsledaren kan även grupperas på
följande sätt: Först och främst krävs teknisk
skicklighet, t.ex. inom ett visst verksamhetsområde, samt
skicklighet att använda de tekniker som finns för
företagsledandet. Vidare krävs personliga
egenskaper, som gör att företagsledaren kan arbeta genom
andra och få folk att arbeta tillsammans. Slutligen
fordras av företagsledaren förmåga att få det hela
att samverka, att inse, hur en förändring i ett
avsnitt påverkar företaget i dess helhet — avsnittet
må sedan vara en del av företaget, branschen eller
samhället.
På grund av omöjligheten att kunna behärska allt
måste företagsledaren ha goda kunskaper i
psykologi, nationalekonomi, matematik och statistik samt
förmåga att kunna tillämpa dessa kunskaper vid
ledandet av företaget. En ingenjör tränas i att
uppställa och lösa tekniska problem av skiftande slag
matematiskt. Liknande metoder har börjat användas
vid lösandet av olika problem inom företagsledning.
Därjämte har speciella metoder, som bygger på
matematik, tillkommit på senare tid, såsom linjär
programmering, spelteorier och operationsanalys. Även
om företagsledaren själv inte kan tillämpa dessa
metoder, måste han kunna samarbeta med
specialister och konsulter samt värdera deras insatser.
Ingenjörens tid splittras ofta mellan
arbetsuppgifter på det rent fackliga planet och administration.
Den ingenjör som väljes till företagsledare skall i
första hand vara en dynamisk ledare — i andra
hand kommer hans tekniska kompetens.
Det sägs, att det ofta tar lång tid för ingenjörerna
att fatta beslut. De kräver omfattande
undersökningar och väger länge för- och nackdelarna hos
olika lösningar.
Ju längre från det manuella arbetet man kommer
och ju större bolagen blir, desto viktigare är det,
att man kan uttrycka sig i tal och skrift. Tyvärr
brister ingenjörsutbildningen i detta avseende. Ett
annat problem är att många ingenjörer tror, att ett
problem är löst, när alla fakta har insamlats och
den matematiska lösningen har utarbetats.
Lösningen kompliceras av "irrationella faktorer", t.ex. folks
känslor och beteenden.
Ingenjören har lämplig utbildning och praktik för
att kunna tillägna sig de kunskaper, som är
väsentliga för en företagsledare. Ar han dessutom vidsynt
och besitter övriga erforderliga personliga
egenskaper, har han alla utsikter att bli en utmärkt
företagsledare (John E Burns & Karl W Zink i
Advanced Management dec. 1961 s. 4—7). ag
Brittisk polyesterfolie
I USA har folie av polyetylentereftalat länge varit
tillgänglig under handelsnamnet Mylar. I
Storbritannien har man under några år tillverkat denna
polyesterfolie (kallad Melinex) i liten skala. Som bekant
framställdes polyetylentereftalat först i
Storbritannien för användning till syntetfibern Terylene (i
USA kallad Dacron), men nu har man i Skottland
startat en fabrik för tillverkning av Melinex i full
kommersiell skala.
Framställning av polyesterfolie är mera
komplicerad än tillverkning av t.ex. polyetenfolie. I princip
strängsprutar man först en tunn platta av
poly-ester, som kyls snabbt så att plasten inte
kristalliserar. Därefter värms plattan och sträcks så att dess
yta blir flera gånger den ursprungliga; samtidigt
avtar givetvis tjockleken. Vid sträckningen
orienteras molekylerna i materialet varigenom detta får
hög hållfasthet. Slutligen stabiliseras folien genom
upphettning till ca 200°C i sträckt tillstånd. Plasten
kristalliserar härvid i stor omfattning och får stor
dimensionsstabilitet vid upp till 200°C.
Utom god värmetålighet har polyesterfolien mycket
stor klarhet, är en utmärkt elisolator, har liten
genomtränglighet för vattenånga och mycket liten
för gaser och luktämnen; den har också god
resistens mot oljor, fett, industriella lösningsmedel
och många andra kemikalier.
Nästan hälften av den polyesterfolie, som
tillverkats i Storbritannien, har använts inom
elektroindu-strin för isolering i motorer, särskilt små på upp
till 5 hk, samt i kablar. Andra användningsområden
är t.ex. magnetofonband, tejp, trumskinn, slangar
och färgband för skrivmaskiner. Till förpackning
har polyesterfolien hittills använts bara i mycket
liten skala i Storbritannien beroende på högt pris
och begränsad tillgång (Plastics Today, ICI, okt.
1961 s. 11). " SHl
OLP-metoden för färskning av tackjärn
med hög fosforhalt
Vid Irsid hade man 1958 utarbetat OLP-metoden för
färskning av tackjärn med hög fosforhalt. Den
består i blåsning med syrgas och kalkpulver mot
badets yta i en konverter (Tekn. T. 1959 s. 324). Man
har nu fått drifterfarenheter från två 60 t
konvertrar i Denain och två 30 t i Dillingen.
I båda stålverken utgår man från smält tackjärn
innehållande 1,8 % P. Man blåser i tre steg. I det
första införs per ton tackjärn 73 t kalk och 31,2 m3
syre (som gas och malm). Metallen färskas till
1,97 % C, 0,22 % Si och 0,82 % P, och man
avlägsnar en slagg innehållande 44 % CaO, 30 % Si02,
7 % P205 och 11 % Fe. I andra steget åtgår per ton
järn 38 kg kalk och 16,4 m3 syre; metallen håller
0,84 % C, 0 % Si och 0,25 % P. I sista steget
används 43,5 kg kalk och 9,9 m3 syre: det färdiga
stålet håller 0,060 % C och 0,016 % P.
Det behövs ca 105 kg bränd kalk per ton tackjärn
när den sista slaggen från föregående charge
används som första slagg i den följande. För en 50 t
charge behövs alltså 1 250 kg kalk, och denna blåses
in som ett fint pulver suspenderat i syrgas.
Kalkkoncentrationen i denna kan man få variera mellan
0,32 och 8 kg/m3. I Denain blåser man in upp till
0,5 t/min kalk, och syrgasflödet är 120 m3/min.
399 TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 1 <5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
