Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 15 - Nya metoder - Periferikamera, av SHl - Bensen av toluen och xylen, av SHl - Karbonitrering i cyanathaltigt saltbad, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115 V, 50 Hz synkronmotorer som får ström från
en transformator i manöverenheten 3. Den slits,
som bestämmer bildvidden, är placerad i kameran
0,25 mm framför filmen. Dess bredd kan ändras
från 0.075 till 1 mm. Hela slitssystemet kan svängas
90° in i kameran för underlättande av
skarpinställ-ningen.
Ett cylindriskt föremål Q med radien r står på det
roterande bordet (fig. 2). Kameraobjektivet L på
avståndet u från cylinderytan ger en bild av denna
på en film P på avståndet v från L. Bildvidden
begränsas av slitsen S. När cylindern roteras rör sig
bilden nedåt i diagrammet. För att den skall bli
skarp måste filmen förskjutas nedåt med en viss
hastighet som bestäms av förstoringen v/u.
Då cylinderns omkrets är 2 nr, blir bildens längd
2 jtrv/u som skall vara lika med filmens totala
förskjutning t, dvs. v/u — t/2 nr. Ur denna ekvation kan
man med kännedom om objektivets brännvidd
beräkna avståndet u för en given cylinderdiameter.
Kameran är i första hand avsedd för fotografering
av förbränningsmotorkolvar (fig. 3) men kan också
användas för fotografering av cylindriska innerytor,
t.ex. rullningslagers löpringar (fig. 4). I senare
fallet ställs kameran in på den bortre innerytan
varvid bordets rotationsriktning kastas om så att
bilden förskjuts åt samma håll som vid fotografering
av en yttre cylinderyta (F Fox, G K Ashbury & J W
Drinkwater: "The Shell periphery camera"; F Fox
& G K Ashbury i Shell Aviation News 1961 h. 281
s. 15—19). SH1
Bensen av toluen och xylen
Enligt en ny amerikansk metod (Detol-processen)
för katalytisk dealkylering kan man framställa
bensen ur ren toluen, ren xylen eller blandningar av
dessa med paraffiner, olefiner och svavelföreningar.
I senare fallet omvandlas de icke-aromatiska
kolvätena till lätta kolväten och svavelföreningarna till
svavelväte (Tekn. T. 1960 s. 401).
Råvaran upphettas vid ett bestämt tryck
tillsammans med en vätehaltig gas till
reaktionstemperaturen, först genom värmeväxling med
reaktionsprodukten, sedan genom direkt värmning. Gasströmmen
leds över dealkyleringskatalysatorn, produkten kyls
i värmeväxlaren, där bensen och kvarvarande toluen
eller xylen kondenseras. Kondensatet går till ett
expansionskärl, i vilket komponenter med kokpunkt
under bensens förångas.
De små mängder väte, svavelväte och lätta
kolväten som alltjämt är lösta i aromaterna avdrivs i en
stabiliseringskolonn, varefter ren bensen isoleras
genom destillation. Toluenen och xylenen befrias från
aromatiska biprodukter med mer än åtta kolatomer
(mest difenyl) genom destillation och återförs sedan
i processen.
En liknande amerikansk metod (Hydeal-processen),
som just börjat tillämpas industriellt, kan utom
bensen också ge naftalen genom dealkylering av
naftalen-homologer. Härmed har på petrokemisk väg
framställd naftalen för första gången blivit tillgänglig.
Man väntar att fabriken skall ge 45 000 t/år naftalen
och 6 000—7 000 t/år bensen. Flera anläggningar för
tillverkning av bensen enligt samma metod.är i drift.
Man utgår från den tunga fraktionen (kokpunkt
211—274°C) av en produkt, erhållen genom
katalytisk reformering, som ger även vätgasen
förtidealky-leringen. Vid denna används en katalysator som
består av 10—15 % kromoxid på y-aluminiumoxid
med låg natriumhalt. Molförhållandet väte:kolväte
är ca 5, reaktionstemperaturen lämpligen ca 680°C
och trycket 7—70 b. Uppehållstiden i reaktorkärlet
är ca 10 s.
Reaktionsprodukterna kyls genom värmeväxling
med ingående råvara och sedan i en kondensor och
går slutligen till ett separeringskärl. En del av
gaserna från detta återförs i processen och resten
utnyttjas som bränsle. Vätskan från separeringskärlet
går till en stabiliseringskolonn, där den befrias från
lätta kolväten, renas genom behandling med lera
och delas upp i komponenter genom destillation
(In-dustrial Chemist juni 1961 s. 193; N P Chopey i
Chemical Engineering 1 maj 1961 s. 70—73). SHl
Karbonitrering i cyanathaltigt saltbad
Ett tyskt ythärdningsförfarande (Tekn. T. 1953 s. 1),
som på senaste tid börjat tillämpas även i USA,
består i doppning av ståldelarna i en smälta av
kalium-cyanid och kaliumcyanat. Cyanatjonen CNO" faller
sönder i kol-, kväve- och syreatomer. Då ferrit löser
tio gånger så mycket kväve som kol, tränger många
kväveatomer och några kolatomer in i stålytan.
Partiklar av Fe3C bildas snabbt och tjänstgör som
kristallisationskärnor för Fe„N och Fe4N. Ett tunt,
hårt ytskikt bildas snabbt; det består av de båda
nitriderna och ca 20 % karbid. När behandlingen
fortsätter diffunderar kväve från ytskiktet in i
stålet. På 1.5—2 h får man ett hårt skikt ca 0,45 mm
tjockt. Lämplig behandlingstid beror på stålsorten
och det önskade resultatet.
Det är viktigt att syre införs i saltbadet. Därför
pumpar man in torr luft i en mängd som avpassas
efter badets dimensioner och volym. Härdningen
kan regleras så att den passar olika stålsorter
genom inställning av badtemperaturen (540—565°C)
och doppningstiden (10—180 min).
Ytskiktet blir inte lika hårt som vid vanlig
gas-nitrering. Stål med låg och medelhög kolhalt får
en ythårdhet på 570—680 Vickers, medan
gasnitre-ring ger 1 200 Vickers. Rostfria stål och vissa
luft-härdande stål får emellertid en ythårdhet på 1 000—
t 200 Vickers vid härdning enligt den nya metoden.
Denna ger ytskikt med myckel god
nötningstålighet och relativt liten sprödhet. Den används med
gott resultat också för ökning av aducerat gjutjärns
nötningstålighet.
Viktigt är också att karbonitrering enligt den nya
metoden väsentligt höjer ståls
utmattningshållfast-het. Försök med AISI 4140 (0,39—0,43 % C, 0,75—
1,00 % Mn, 0.80—1,10 % Cr och 0,15—0,25 % Mo),
härdat till 30—32 Rockwell C, har visat att
utmattningshållfastheten kan ökas med 20 % genom
karbonitrering. Prov med vevaxlar av ett stål
innehållande 0,37 % C och t % Cr har visat att
karbonitrering ger avsevärt högre utmattningshållfasthet
än induktionshärdning.
Då badtemperaturen vid karbonitreringen är 565—
570°C, kan metoden tillämpas bara på stål för vilka
lämplig anlöpningstemperatur inte understiger 600°C.
407 TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 1 <5
Fig. 3.
Periferifoto av
förbränningsmotorkolv.
Fig. A.
Periferifoto av insidan
på ett ruüagers
yttre löpring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
