Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 19 - Långsamfiltrering, av Erik Isgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Råvattnets värmeinnehåll kan emellertid
utnyttjas, om det rörs om, t.ex. genom
utströmning ur munstycken eller genom inblåsning av
luft genom perforerade plaströr på
filterbädden. Genom sådana anordningar kan
inläggningen hållas under kontroll, om blott någon
grad av råvattnets värmeinnehåll kan
utnyttjas.
Då vatten övergår till is växer volymen ca
10 % varför spänningar uppstår i isen, om
rörelsen hindras. Emellertid är det känt att
iskristallerna orienterar sig och växer snabbast
i den riktning, i vilken kristallisationsvärmet
lättast kan bortföras. Med ledning härav har
Janson6 visat att om värmeströmning hindras
i en viss riktning, hindras istillväxten och
därmed även utvidgningen i denna riktning.
Jansson har verifierat detta experimentellt
genom frysning av vatten i två lika
träbehållare, av vilka den ena hade isolerade
ytterväggar. Resultatet blev att den oisolerade
behållaren sprängdes sönder, medan den
isolerade ej uppvisade några som helst
tryckskador. Väggarna hos långsamfilteranläggningar
behöver därför inte dimensioneras för fullt
istryck, om de isoleras på utsidan t.ex. genom
lämplig jordfyllning.
Reningsförlopp
Engelsmannen Frankland1 påvisade 1886 att
långsamfiltren vid Londons vattenverk
avlägsnade nära 98 % av Themsen-vattnets
gelatin-bakterier. En så hög reningseffekt hade
tidigare ansetts otänkbar.
Tysken Piefke studerade ingående
reningsförloppet i långsamfilter och lanserade på
1880-talet begreppet "Schmutz-decke", som han
ansåg spela den avgörande rollen i
reningsförloppet. Den svenska termen filterhud är mer
adekvat, enär smuts ej förekommer i ytskiktet.
Detta består av alger, protozoer,
Chironomus-larver och en mängd bakterier.
Algerna bygger upp huden och avger syre
genom assimilation. Filterhudens tjocklek är
därför en funktion av ljusets
genomträngnings-förmåga och är sällan mer än några få
millimeter. Efter en skumning tar det en viss tid,
innan denna organismvärld ånyo byggts upp.
För nya filterbäddar är tiden vanligen mer än
6 veckor.
I filterhuden sker dels en effektiv
mikrosil-ning, dels förbrukas närsalter, såsom kväve
och fosfor. Reningen sker dock ej som Piefke
trodde, och som redan Hazen betvivlade,
endast eller huvudsakligen i filterhuden. Även
rensade filter och överbyggda filter utan
ljustillgång ger en avsevärd reningseffekt. I de
djupare sandlagren finns nämligen en
ljus-skyende bakterieflora, som lever på den
organiska substansen i vattnet. Det är
huvudsakligen här som komplexa organiska föroreningar
bryts ned till enkla oorganiska salter.
Denna nedbrytning sker med avtagande
hastighet, dvs. den är proportionell mot mängden
kvarvarande förorening i vattnet. Redan på 30
cm djup har huvudparten av den i filtret
möjliga nedbrytningen skett. En ökning av
filterbäddens tjocklek därutöver ökar visserligen
reningseffekten men mindre påtagligt. För
ytterligare nedbrytning fordras en mycket tjock
bädd, och man kommer då över till den
konstgjorda infiltrationen, vid vilken en fortgående
rening kan ske, så länge syre och närsalter står
till bakteriernas förfogande.
Det angivna reningsförloppet i filterbädden
når normalt jämvikt. Bakteriernas snabba
delningsförmåga och litenhet i förhållande till
bäddens porer gör, att en smidig anpassning
till belastningen kan ske. I ett dylikt biologiskt
samhälle i jämvikt anrikas inte heller
nedbrytningsprodukter, utan dessa övergår slutligen i
vattenlöslig form. Detta bekräftas av
drifterfarenheten från reningsverk för konstgjord
infiltration, som kunnat drivas i decennier utan
driftstörningar.
Det som kan vålla bekymmer i en filterbädd
är föroreningar av oorganisk natur, såsom
ler-partiklar etc., vilka kan passera filterhuden.
Det är närmast denna inerta substans, som
smutsar ned filterbädden och gör att den efter
längre tids drift måste bytas.
Filtrens biologiska aktivitet ger sig till känna
i vattnets kemiska sammansättning. Vid
passagen genom riktigt arbetande långsamfilter
minskar syrehalten och ökar kolsyrahalten,
varjämte pH-värdet sjunker i motsvarande
mån. Vidare kan man med ledning av dessa
värden konstatera att reningsförmågan beror
av bl.a. temperaturen; den är sålunda normalt
större på sommaren än på vintern.
Reningseffekt
I det föregående har långsamfiltrens biologiska
karaktär framhävts. Deras reningseffekt kan i
huvudsak tillskrivas de biologiska processerna
i dem. Belastningen med oorganiska partiklar,
som kan fastna i bädden, får icke vara stor.
Van de Vloed anger, att grumligheten hos
råvattnet bör vara mindre än 2 mg/1 Si02.
Svenska erfarenheter (Karlstad) tyder på att
svårigheter uppstår vid en grumlighet över 10 mg/1
Si02. Vid bedömningen måste hänsyn tas till
hur stor del av grumlingen, som är av
oorganisk natur.
Organisk substans av lätt sönderfallande
natur avlägsnas fullständigt av långsamfilter. Hit
hör de flesta lukt- och smakämnena i vattnet.
Belysande är de försök med långsamfilter, som
gjorts för Söderhamns stad. Råvattnet
innehåller tidvis lukt och smak av
sulfatavloppsvatten.
Denna svåra smak avlägsnade långsamfiltren
fullständigt. Råvattnet doserades därefter med
svartlut, och det var först vid mycket höga
koncentrationer, som smaken kunde urskiljas
i renvattnet.
Långsamfiltrering är därför tillsammans med
konstgjord infiltration den förnämligaste
reningsmetoden för framställning av ett i ordets
egentliga bemärkelse gott dricksvatten. Vattnet
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H, 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
