Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 26 - Forskningsreaktorn R2. Plats i atomenergiarbetet, av Robert Vestergaard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingen av dessa firmor hade dock verkligen
levererat färdiga reaktorer.
I sammanhanget måste man konstatera, att
ingen forskningsreaktor, som inte direkt
bygger på naturligt uran—tungt vatten, kan lämna
något väsentligt bidrag till utvecklingsarbetet
för beräkning av kritisk storlek och andra för
dimensioneringen av industriella reaktorer av
tungvattentypen viktiga fysikaliska storheter.
Av denna anledning tillkom senare, i samband
med arbetet på Ågesta-reaktorn (R3), den
speciellt reaktorfysikaliska forskningsreaktorn RO.
Denna arbetar vid nolleffekt och bildar
således ett nödvändigt komplement till
forskningsreaktorer av radikalt annan typ.
Val av reaktortyp
Den här skissade linjen fastlades tämligen
snabbt som den rätta; det återstod då att i
närmare detalj ta ställning till och definiera den
exakta reaktortypen för R2 sedan den
ursprungliga kandidaten således hade avsomnat.
Ett slutgiltigt typval för en anläggning av så
komplicerat slag, som det här är fråga om,
resulterar emellertid endast efter ett upprepat
kompromissande mellan vad man önskar
uppnå och med en viss, konkret anläggning
verkligen kan realisera, givetvis med starka
sidoblickar på ekonomin. Det slutgiltiga typvalet
definierar nämligen icke bara anläggningen i
rent teknisk mening utan också till en viss grad
de forskningsprogram, som det är möjligt att
genomföra med den.
Vid dylika avgöranden blir det dock tyvärr
alltid ett icke ringa mått av rent subjektiv och
kvalitativ värdering, som till sist fäller
utslaget. Erfarenheten visar, att de stora och
avgörande frågorna oftast är alltför hopplöst
komplicerade för att möjliggöra den i och för sig
principiellt möjliga och önskvärda analys, som
borde ligga till grund för ett beslut.
Konsekvensen av detta blir naturligtvis att man bland
olika intressefalanger med fullt fog kan hävda
starkt divergerande och ur en viss synvinkel
likaberättigade åsikter om resultatet.
Typvalsöverläggningarna började med en
inventering av de reaktortyper, som på den
dåvarande tidpunkten överhuvudtaget lät sig
realisera enligt de antydda premisserna: att med
minimal egen insats upphandla en industriellt
tillverkad forskningsreaktor till ett i görligaste
mån fast pris och med vissa rimliga garantier
för resultatet. Ett annat randvillkor är givetvis
kravet på mycket högt neutronflöde och
mycket allsidiga användningsmöjligheter. Typvalet
måste under sådana omständigheter begränsas
till en icke alltför radikalt extrapolerad eller
vidareutvecklad variant av någon av de sedan
länge arbetande högflödesforskningsreaktorer,
som då existerade.
USA:s "Atom-for-peace"-program hade
samtidigt möjliggjort, att man kunde överväga alla
typer av reaktorer utan hänsyn till bränslets
anrikningsgrad och mängd. Den ursprungliga
amerikanska utfästelsen begränsade dock an-
rikningsgraden till 20 % ^U och mängden till
några få kg 2æU. Man hade väl närmast
bassängreaktorer av moderat effekt i tankarna, då
utfästelsen gjordes. Senare fick man möjlighet
att rekvirera till 90 % ^U anrikat bränsle i
större kvantitet för detta speciella fall.
Inventeringen visade kort sammanfattat
följande utgångsläge 1955: I USA fanns
MTR-reaktorn, BSF-reaktorn (den ursprungliga
bassäng-reaktorn) samt CP-5-reaktorn, alla med
flera års drift bakom sig. Därtill kom ett
antal nyligen färdigställda eller nästan
färdigställda reaktorer, som var nära kopior eller
näraliggande varianter av dessa reaktorer.
Slutligen fanns ett antal helt små
forskningsreaktorer med bränslet i homogen lösning, såsom
Lo-po- och Hypo-reaktorerna i Los Alamos. I
Kanada fanns sedan 1949 NRX-reaktorn och man
höll på med konstruktionen av den
uppförstorade och väsentligt förbättrade varianten NRU.
I de kanadensiska reaktorerna används
naturligt uran som bränsle medan man i alla de
nämnda amerikanska använder till ca 90 %
anrikat uran. I Storbritannien fanns
Bepo-reak-torn, som hade flerårig drift bakom sig, samt
Dido-reaktorn, vilken egentligen endast är en
något förstorad och förbättrad version av CP
5-reaktorn.
Alla de nämnda reaktorerna eller deras
varianter föreföll med de tidigare nämnda
randvillkoren vara möjliga upphandlingsobjekt.
Följaktligen återstod att med hänsynstagande
till det möjliga och önskvärda
arbetsprogrammet, ekonomin samt inte minst leveranstiden
definiera den eventuellt förstorade variant
eller hybrid av de nämnda typerna, som bäst
skulle passa för svenska förhållanden.
Det är här inte möjligt att i detalj redogöra
för typvalet. Den utredande kommitté, som
inom AB Atomenergi fick hand om frågan,
eliminerade relativt snabbt de flesta av de nämnda
typerna såsom av vetenskapliga,
handelstekniska eller ekonomiska skäl olämpliga. I
slutronden stod valet egentligen endast mellan å ena
sidan en nära variant av den engelska
Dido-reaktorn och å andra sidan en hybrid mellan
MTR-reaktorn och BSF-reaktorn, dvs. en
tankreaktor för hög effekt av MTR:s fundamentala
typ, men med tanken placerad i en stor
vattenbassäng. I båda dessa reaktortyper används
höganrikat uran som bränsle, och de kan ge
likvärdiga termiska neutronflöden.
Dido-reak-torn är emellertid modererad och kyld med
tungt vatten samt har relativt låg effekt (ca
10 MW), medan MTR-reaktorn är modererad
och kyld med vanligt vatten och har högre
effekt (ca 30 MW).
En i fysikaliskt avseende viktig
principskillnad är att tungvattenreaktorn har en
geometriskt stor kärna (storleksordningen 10 ma) med
ett ganska glest bränslegitter med ca 15 cm
elementavstånd, medan lättvattenreaktorn har
en geometriskt liten kärna (1 m3), med tätt
packade bränsleelement. Vidare har den förra
av rektorfysikaliska skäl ett avsevärt mindre,
snabbt neutronflöde än den senare. Av speciellt
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 22 (JQ3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
