Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 28 - Kontroll av pulverblandning med radioaktiva spårämnen, av Ingemar Bjerle och Hans G Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den fullständiga tabellen kan hämtas ur
vanliga statistiska läroböcker och uppslagsverk.
Vid oändligt antal bestämningar av övergår
tabellen i x2/df, dvs. s2 = a.
Tillämpning
Radioaktiva spårämnen har använts bl.a. för
studium av blandningen vid tillverkning av
Söderberg-elektroder och inblandningen av
kolsvart och kiselsyra i gummi. Tack vare den
stora känsligheten har spårämnesmetoderna
också utnyttjats för bestämning av
vitamininblandning i mjöl, kvartssand av speciell
sammansättning i glas och blekmedel i tvättpulver.
Blandning av lättbetong är ett område för vars
studium radioaktiva spårämnen har stor
till-lämpning. I en Siporex-^fabrik bereddes
gjut-massan i satser på ca 4,5 m3. Den består i
huvudsak av cement, sand, vatten och
aluminiumpulver, och biandarens uppgift är att
homoge-nisera den på så kort tid som möjligt. Ett par
äldre blandare, typ 1 och 2, var försedda med
balkomrörare, fig. 3 t.v. och i mitten.
Vid en förändring i produktionen
aktualiserades frågan om det var möjligt att sänka
inblandningstiden för aluminiumpulvret utan att
den fullständiga homogeniseringen
äventyrades. Eftersom det var känt att Al-pulvrets
fullständiga inblandning är av vital betydelse för
materialets egenskaper, ansågs det angeläget att
fastställa den minsta tid som fordras härför.
Blandningen av cement och sand börjades
några minuter före tillsatsen av Al-pulver, och
blandningstiden kunde för detta moment
väljas med god marginal. Vid inblandning av i
jämförelse med vatten så tunga komponenter
som cement och sand, är slutresultatet
emellertid inte enbart beroende av blandningstiden,
utan även av den strömningsbild som
biandaren ger. Vid blandning av komponenter med
stora skillnader i densitet fordras kraftiga
axiella strömmar för erhållande av snabb
homogenisering.
Ett arbete med utveckling av nya, effektivare
blandare ledde till konstruktion av bl.a. en
propellerblandare typ 3 (fig. 3 t.h.), vars
blandningsförmåga har studerats tillsammans med
de äldres med hjälp av radioaktiva spårämnen.
Man undersökte dels Al-pulvrets fördelning
efter olika blandningstider, dels cementens för-
delning i sandslammet som funktion av
blandningstiden. Endast ett blandningsförlopp
studerades vid varje försök.
Prover av cement och aluminium bestrålades
i AB Atomenergis reaktor R1 i Stockholm. Vid
bestrålning av Al-pulver erhålls ingen
radioaktiv aluminiumisotop med tillräckligt lång
halveringstid. Det aktuella pulvret innehöll
emellertid som förorening små mängder
mangan, som vid neutronbestrålning ger 56Mn.
Halveringstiden för denna nuklid är 2,6 h, och
den övergår till B6Fe under utsändande av
ß-och y-strålning.
Vid bestrålning av cement erhålls utom flera
kortlivade kärnslag natrium-24 med 15,0 h
halveringstid. Genom att bestrålningen utfördes
ett dygn före mätningen härrörde aktiviteten
så gott som uteslutande från ’"Na.
De bestrålade proven innehöll i båda fallen ca
20 g. Det aktiva Al-pulvret blandades i en
mindre blandare med hela den för en sats
erforderliga Al-mängden 1—2 kg. Vid
cement-blandningsförsöken var en förinblandning av
det bestrålade provet i hela mängden cement,
ca 1 000 kg, icke praktiskt genomförbar, utan
det blandades med 15 kg cement. Vid försöken
doserades i några fall den aktiva cementen (15
kg) samtidigt med den inaktiva, medan i några
försök den aktiva delen doserades sist.
Vid de flesta blandningsförsök utgör
doseringen av det aktiva materialet det största
problemet, och ofta kan man inte tillämpa det
ideala doseringsförfarandet, vid vilket hela den
komponent, vars inblandning skall studeras, är
homogent radioaktiv före doseringen. I
föreliggande fall är samtidig dosering av aktiv och
inaktiv cement det förfarande som bäst
ansluter sig till det ideala, medan dosering av den
aktiva komponenten sist kan ge en något
ogynnsammare bild av biandarens funktion än
den verkliga.
Enligt en överslagsberäkning innehöll varje
prov i medeltal ca 10 000 korn, varför
mätvärdenas spridning endast till en mindre del kan
bero på provtagningsteknikens brister. Prov
togs från biandaren i genomsnitt var tionde
sekund under tappningsperioden. De uttagna
proven överfördes till 500 g plåtburkar som
avjämnades när massan hade stelnat.
Mätappa-raturen placerades så att den var så nära
massans fria yta som möjligt.
Vid försöken med blandarna av typ 1 och 2
bestod mätapparaturen av en
Geiger-Müller-detektor; vid försöken med propellerblandaren
typ 3 användes en scintillationsdetektor. Båda
var anslutna till räkneverk.
Scintillationsde-tektorn registrerar y-strålning, medan
GM-de-tektorn huvudsakligen mäter /S-strålning. Den
förra ger därför flera pulser per tidsenhet.
Detta är en fördel, då härigenom totala antalet
räknade pulser kan höjas och ett avsevärt
lägre a-värde kan fås. Betastrålningen absorberas
nämligen så starkt av massan, att endast ett
tunt ytskikt lämnar bidrag till
strålningsintensiteten. Med GM-rör kunde man av tidsskäl
räkna endast 500—1 000 pulser för varje prov,
teknisk tidskrift 1962 h. 22 (jq719
Fig. 3.
Undersökta blandare;
t.v. typ 1,60
rim, i mitten typ
2, 65 r/m, t.h.
typ 3, 190 rim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
