Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 28 - Andras erfarenheter - Storbritannien väljer 400 kV, av Rgn - Is adhesion till metaller påverkas av olja, av SHl - Vattelöslig polymer, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andras erfarenheter
Storbritannien väljer 400 kV
Central Electricity Generating Board (CEGB)
räknar med att elbelastningen i England och Wales
skall uppgå till ca 70 000 MW 1978. Man kommer
att möta denna belastning med kraftstationer med
en totalt installerad generatoreffekt på 80 000 MW,
varav ca 28 000 MW i atomkraft.
Storbritanniens nuvarande 275 kV nät kommer inte
att kunna ta hand om och fördela dessa stora
elektricitetsmängder. Bl.a. är det svårt att finna mark för
ledningarna. CEGB har utrett spänningsfrågan och
funnit det förmånligt att välja ett 400 kV system.
Att det inte är ekonomiskt att gå till 500 kV eller
ännu högre spänningar beror på de små
överföringsavstånden.
Endast ca hälften av de befintliga och redan
beslutade 275 kV ledningarna kan byggas om för den
högre spänningen, och ett 275 kV nät kommer
därför att bibehållas och även i viss mån att byggas ut
ytterligare. 400 kV nätet, som 1978 beräknas ha en
total ledningslängd av ca 5 500 km, kommer att
drivas parallellt med 275 kV nätet; i
kopplingspunkterna installeras sparkopplade transformatorer
400/275 kV med effekten 500 MVA (trefasenheter),
respektive 750 MVA (tre enfasenheter).
Kortslutningseffekterna i nätet blir avsevärda och brytarna
dimensioneras för 35 000 MVA (JHM Sykes i
Elec-trical World 2 april 1962 s. 31). RGn
Is adhesion till metaller påverkas av olja
Vid US Naval Research Laboratory har man funnit
att is inte fastnar på en metallyta, som är täckt med
en oljehinna, om kontaktvinkeln mellan
vattendroppen och den oljetäckta ytan är så stor att oljan inte
förträngs snabbt och jämnt. Den tid, under vilken
vattnet är i kontakt med ytan före frysningen, och
oljans viskositet är också av betydelse för isens
adhesion.
Vid en viss kontaktvinkel växer sålunda isens
benägenhet att häfta vid den oljetäckta metallytan
med växande kontakttid före frysningen och med
avtagande viskositet hos oljan. Detta anses bero på
att sannolikheten för en förträngning av oljan och
en direkt kontakt mellan vattnet och metallen växer.
Man har funnit att oljans förmåga att minska isens
adhesion kan ökas genom tillsatser som gör att
oljan ger instabila emulsioner med vatten från
smältande iskristaller och hindrar vattendroppar att
breda ut sig.
Is häftar vid Teflon men mindre starkt än vid ren
metall, vilket troligen beror på lägre ytenergi hos
Teflon än hos den oxidtäckta metallytan. En tunn
oljehinna på Teflon minskar isens vidhäftning till
praktiskt taget ingen, beroende på att vatten inte
lätt kan förtränga olja från en Teflon-yta och oljan
hindrar kontakt mellan denna och vattnet.
Härav kan man sluta att en oljehinna mest
minskar adhesionen mellan is och metall, om den inne-
håller en vattenolöslig men oljelöslig tillsats som
minskar energin i gränsytan olja—metall. En
högviskös olja kan visserligen hindra kontakt mellan
vatten och metall och därigenom minska isens
adhesion, men om oljan är tillräckligt viskös kan den
verka som ett klister mellan is och metall.
Man har funnit att isknappar, som bildats av
vat-teudroppar med mer än 170° kontaktvinkel, lätt
kan lösgöras från en metallyta. När kontaktvinkeln
är högst 150° är det mycket svårt att lossa isen.
Även vid en fast yta med låg ytenergi häftar is
starkt, om en direkt kontakt mellan materialen kan
uppnås. Isbildning kan därför bäst hindras, om man
kan åstadkomma en skjuvningskänslig film av en
vätska, gas eller fast kropp mellan vattnet och den
fasta ytan före frysningen (Chemical & Engineering
News 18 sept. 1961 s. 65). SHl
Vattenlöslig polymer
Ett sampolymerisat av metylvinyleter och
malein-syraanhydrid (PVM/MA) med handelsnamnet
Gan-trez AN är en linjär polymer med omväxlande
metylvinyleter- och maleinsyraanhydridgrupper. Till
skillnad från många andra sampolymerisat med
ma-leinsyraanhydrid är PVM/MA vattenlösligt bara i
form av fri syra eller salt (jfr Tekn. T. 1959 s. 800).
Syran
/ COOH
—CHCHjCHCH—
\ OCH3 COOH
erhåller man genom att behandla polymeren med
vatten. Med en alkohol ROH får man en halvester,
och denna ger med NaOH en vattenlöslig
polyelek-trolyt
/ COOR x
—CHCHXHCH— I
\ OCH3 COO~ Na+’ n
Med ammoniak bildas halvamidens ammoniumsalt
/ CONHs \
I —CHCHXHCH— )
\ 0CH3 COO- NHt+/ n
som också är en polyelektrolyt och kan användas
som förtjockningsmedel.
Sampolymerisatet kan alltså modifieras så att det
passar för olika ändamål. Dess största
användningsområden väntas bli inom pappers-, livsmedels-,
lim-och textilindustrierna samt i tvätterier, men det bör
också kunna utnyttjas vid fotografiska
reproduktionsprocesser, i kosmetika och vid suspensions- och
emulsionspolymerisation.
Just nu domineras marknaden för vattenlösliga
po-lymerer av naturprodukter, särskilt stärkelse, men
syntetiska polymerer tränger sakta ut denna.
PVM/MA tillverkas nu i halvkommersiell skala och
kostar 1,25 $/lb (ca 14,30 kr/kg), men vid
stortillverkning tros dess pris bli 0,80—0,90 $/lb, och man
anser att polymeren då i vissa fall kan konkurrera
med stärkelse till 0,08 Jjj>/lb tack vare dess
förnämliga egenskaper särskilt som bindemedel.
Vid tillverkning av PVM/MA utgår man från
acetylen, metanol och maleinsyraanhydrid. De båda
förstnämnda bringas att reagera till metylvinyleter
vid ca 150°C i närvaro av en alkalisk katalysator,
t.ex. kaliumhydroxid. Etern och
maleinsyraanhydri-den sampolymeriseras sedan med en peroxid som
katalysator (Chemical & Engineering News 22 maj
1961 s. 65). SHl
teknisk tidskrift 1962 h. 22 (jq721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
