Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 30 - Underjordisk snabbspårväg — ett stadstrafikalternativ, av Bo E Petersson - USA:s rymdbomb, av GAH - Flygburna TV-sändare, av JRT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle för tunnelbanan bli 1 026 Msfr. och för
alternativet snabbspårväg 423 Msfr.
Kostnaderna för tunnelbanan skulle fördela
sig med 843 milj. för byggnad, 161 milj. för
nytt vagnmaterial samt 22 milj. sfr. för nya
vagnhallar. Därtill kom ca 50 milj. för
värdeminskningen hos det nuvarande
spårvägsmaterialet.
För snabbspårvägen utgörs summan enbart av
byggnadskostnader.
Slutord
Snabbspårvägen har framför tunnelbanan den
fördelen, att det i städer med tidigare
spårvägstrafik befintliga vagnmaterialet kan
användas även efter en omläggning. För
resenärerna erbjuder snabbspårvägen ett stort antal
direkta förbindelser med stadscentrum, tack
vare att den utanför innerstaden kan förgrenas
i flera riktningar. I de nya stadsdelarna med
sina moderna, mindre tätbefolkade
bostadskvarter är dessutom de mindre
spårvägsenheterna särskilt ekonomiska. En spårväg, som i
innerstaden löper underjordiskt, i
ytterområdena på egen banvall, är knappast
långsammare än en nybyggd tunnelbana. Och med
moderna länkvagnar har spårvägen en
kapacitet, som i de allra flesta fall är fullt
tillräcklig-
Snabbspårvägen kan således bli ett
ändamålsenligt medel för att förbättra dagens
trafikförhållanden i storstäderna. Denna förbättring
kan åstadkommas inom överskådlig tid ocli till
rimliga kostnader.
Litteratur
1. Leibbrand, K: Stadtbahn Frankfurt am Main, del 1 och
2. Zürich 1961.
2. Verkehrsbetriebe der Stadt Zurich: Tiefbahn Zurich, del
1, 2 och 3. Zürich 1961.
3. Petersson, B E: Underjordisk spårväg — en lösning av
innerstadens trafikproblem. Väg- och Vattenbyggaren 7 (1961)
s. 244—249.
4. van Dijk, J: Die Leistungsfähigkeit der öffentlichen
Verkehrsmitlel. Neue Zürcher Z. mars 1962, nr 1103.
USA:s rymdbomb. Meddelandet om att USA
skulle låta en vätebomb av en storleksordning
motsvarande 1 Mt trotyl detonera på stor höjd över Stilla
Havet utlöste starka protester från många
vetenskapsmän. I Storbritannien anförde t.ex. professor
Fred Hoyle, att bomben skulle kunna åstadkomma
den största störningen i det jordmagnetiska fältet
på miljontals år. En ulbuktning av fältet skulle lätt
kunna avsnöras som en separat virvel, vilken snabbt
avlägsnade sig från jorden medförande en väsentlig
andel av de laddade partiklarna i van Allen-bältet.
Vetenskapen skulle därmed ha förlorat möjligheten
att studera bältet i naturligt tillstånd.
Andra förutsägelser innebar en intensiv
elektronproduktion alstrad av vid explosionen frigjorda
neutroner. Med en elektronproduktion av över 1012 per
cm2 på en höjd av ca 30 km över försöksområdet
skulle alla radioförbindelser brytas på obestämd
tid. Effekten på radioförbindelserna uppkommer på
två sätt. Dels blockerar en elektrontäthet i
atmosfären av över 10®—104 elektroner per cm8 vågutbred-
ningen i området 3—30 MHz. Dels åstadkommer
explosionen hydrodynamiska virvlar i de
radio-reflekterade lagren i jonosfären. Det ansågs troligt,
att det var dessa effekter som de militära forskarna
i USA främst ville studera.
Hoyle’s beräkningar utgick från en vätebomb i
megatonklassen detonerad på 800 km höjd. Det
amerikanska experimentet den 9 juli 1962 utfördes
med ungefär förutsedd styrka men troligen på en
höjd av endast ca 300 km, dvs. i jonosfärens
F-lager över Johnston-ön. Den omedelbart
observerbara effekten var en stark blågrön blink, observerad
bl.a. i Havaji, vilken övergick i ett rött och orange
sken. Blinken kom direkt från bomben, vars
huvudsakliga elektromagnetiska strålning dock låg i
röntgenområdet. Denna senare strålning utlöste
ef-terskenet, då den träffade den förtunnade gasen i
atmosfärens övre lager.
Kraftiga norrskenseffekter, som varade flera
minuter, alstrades av de laddade partiklarna från
bomben, vilka följde de jordmagnetiska
fältlinjerna ned i jonosfärens undre lager. De fältlinjer som
korsar jonosfären över den på norra halvklotet
belägna Johnston-ön återkommer till samma lager
nära Samoa-öarna. Starka "sydsken" observerades
emellertid över Nya Zeeland. Detta skulle eventuellt
tyda på att explosionen inträffade på mycket stor
höjd (upp till 1 400 km), men kan också bero på
ett neutronalstrat moln av elektroner långt ovanför
explosionen. Motsvarande norrsken skulle då setts
i Alaska.
Störningarna i radioförbindelserna blev avsevärt
mindre än väntat. Atlantkanalerna påverkades ej
alls, över Stilla Havet återkom 80 % av den
genomsnittliga signalstyrkan efter ca 5 min och efter 40
min kunde ingen påverkan observeras. Man var
beredd att eventuellt inställa alla
passagerarflyg-ningar över Stilla Havet för upp till 32 h efter
försöket, men man behövde nu ej ådra sig några
förseningar alls.
Långvågssignaler på 3—30 kHz stördes även.
övriga frekvensområden skulle ej ha påverkats, men
rapporter härom synes ännu ej föreligga.
Verkningarna på van Allen-bältet torde ha studerats bl.a.
med hjälp av satelliten Injun I som befann sig över
Havaji vid explosionen. Några resultat har ej
meddelats, men de fruktade skadorna torde ha uteblivit
på grund av att bomben bragtes att detonera på
lägre höjd än beräknat (New Scientist 1962 10 maj
s. 268, 7 juni s. 520 och 12 juli s. 73 Electronics
1962 20 juli s. 20). G AH
Flygburna TV-sändare har man under det
gångna läsåret på försök använt i USA för att sända
undervisningsprogram till skolorna, under
höstterminen 16 kurser och under vårterminen 21. På
detta sätt har man kunnat täcka ett område med ca
350 km radie omfattande ca 2 000 skolor med
sammanlagt mer än en miljon elever i staterna Indiana,
Illinois, Michigan, Wisconsin, Kentucky och Ohio.
Sändningarna har utförts av en ideell organisation
Midwest Program ön Airborn Television Instruction
och årets försökssändningar har lovordats av mer
än 95 % av alla deltagande lärare.
I första hand avser sändningarna sådana ämnen
som fordrar dyrbar demonstrationsmateriel och som
saknas i många skolor, men också sådana ämnen
till vilka det är svårt att finna kompetenta lärare
i större omfattning. Med ett fullt utbyggt system,
planerat till läsåret 1965/66, beräknar man den
årliga kostnaden till 4 M$, vilket innebär 1 $ per
elev och år (Industrial Bulletin of Arthur D Little
Inc., h. 397 maj 1962 s. 1—2). JRT
teknisk tidskrift 1962 h. 30 761
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
