Teknisk Tidskrift / Årgång 92. 1962 / 793 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 31 - Beväpningen i jaktflygplanet J35F, av Gunnar Lindqvist

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 4. Robotarna 327 och 328.

tillverkat av Saab samt robothjälpapparater,
utvecklade av Hughes Aircraft Co och
licenstillverkade av Saab och L M Ericsson.

Samverkan inom systemet

För att bättre förstå hur dessa och övriga
utrustningar samarbetar kan man studera ett
blockschema, fig. 3. Under anflygningen, dvs.
den fas då jaktflygplanet leds från marken,
mäter stridsledningen in dels målet, dels den egna
jaktens läge och hastighet. I
stridsledningscentralen beräknas sedan önskad styrkurs och
höjd för jakten. Dessa informationer sänds
tillsammans med data om målet (avstånd, bäring
etc.) och vissa diskreta kommandon via ett
datalänksystem upp till flygplanets
datamottagare och dataomvandlare. Informationerna
behandlas sedan i datacentralen och presenteras
för föraren på indikatorer och instrument. När
jaktflyget närmat sig så mycket, att avståndet
till målet ungefär överensstämmer med radarns
räckvidd, vidtar målspaningsfasen.
Fortfarande styrs dock flygplanet med ledning av
information från marken.

När målet upptäckts och föraren lyckats låsa
sin radar mot målet, träder siktessystemet i
funktion och inflygningen till skott börjar.
Radarn matar nu siktessystemet med data om
målets läge och hastighet. Siktessystemets
räkneverk förutsäger målets framtida läge i rymden
relativt jaktflygplanet med hjälp av beräknad
tid till träff. Med inbyggda ballistiska data om
robotarna och informationerna från
flygplanets luftdatasystem (fart, höjd etc.) och
plattform (tipp- och rollvinklar) beräknar siktet
också vapnens läge för samma tidpunkt.
Skillnaden mellan dessa båda lägen utgör det
styrfel som presenteras för piloten på
radarindikatorn. Föraren styr sedan flygplanet via
styrautomaten så att styrfelet elimineras.
Luftdatasystem och plattform påverkas av flygplanets
rörelse och ger informationer till
siktessystemet för den ballistiska beräkningen. Radarn
och siktet preparerar och avfyrar sedan
robotarna automatiskt.

Av detta framgår att varje delsystem arbetar
samman med flera andra delsystem, och att
det inte finns någon möjlighet att lösa problem
inom ett system utan att ta hänsyn till de
samarbetande. Vikten av en stark projektledning
och ett utvecklat systemtänkande kan inte nog
betonas.

Vapnen

Vapnen för flygplan 35F utgöres enbart av
robotar för jaktuppdrag medan raketer och
automatkanoner användes för att bekämpa mål på
marken. År 1959 beslöts att den amerikanska
jaktroboten Falcon skulle anskaffas och ingå
som huvudbeväpning på flygplan J35F. Falcon
förekommer i fem versioner: tre med
radarmålsökare och två med infrarödsökare. Ingen
av dessa var emellertid direkt användbar för
35F utan omfattande ändringar och
förbättringar infördes. De svenska Falconrobotarna
RB 327 och RB 328, fig. 4 och 5, är alltså
utvecklingar av de nämnda amerikanska. De är
nu färdigkonstruerade och provade. Efter
förhandlingar med amerikanska myndigheter och
förfrågningar hos svenska tillverkare har
beslut fattats om att robotarna skall tillverkas
inom landet.

Robot 327 väger 120 kg och är drygt 2 m lång.
Stridsdelen är mycket kraftig och speciellt
utformad för att kunna förstöra de starka
konstruktioner som förekommer i snabba, stora
bombflygplan, även om roboten inte direkt
skulle träffa vitala delar. Styrsystemet utgöres
av en semiaktiv radarmålsökare, styrautomat
med dämpning i roll-, tipp- och sidled,
hydrauliska servon samt korsvingar med
bakkantroder.

Roboten avfyras normalt i direktanfall med
viss förhållning och den styr sedan enligt
syftbäringsprincipen mot målet. Man får rakast
möjliga bana. Motorn är en enstegs krutraket
med plastkrut. Elförsörjningen består av ett
batteri med en vibrator för alstrande av
växelspänning samt stabilisatorer för olika
spänningsnivåer för lik- och växelström. De
hydrauliska servona matas från en
hydraulackumulator.

Robot 328 är ungefär lika lång som RB 327
men väger endast ca 60 kg. Då man här alltid
räknar med direkt träff, kan stridsdelen ges
betydligt mindre dimensioner än vad som är
fallet med radarroboten. Styrtekniskt skiljer sig
RB 328 från RB 327 i princip endast vad
beträffar målsökaren, som här är en passiv
infrarödsökare. Motorn är av samma typ men
givetvis mindre än för den tyngre 327 :an.
Kraftförsörjningen är likartad i båda robotarna.

För att man helt skulle kunna utnyttja
fördelarna med dessa vapen måste man konstruera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>