Teknisk Tidskrift / Årgång 92. 1962 / 794 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 31 - Beväpningen i jaktflygplanet J35F, av Gunnar Lindqvist

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 5. Flygplan J35F, det bortre beväpnat med robotar av typ 327, det främre med typ 328.

om beväpningssystemet i flygplanet.
Ändringarna bestod i stort av förbättringar av
radaregenskaperna, omdimensionering av
siktessystemet för bl.a. skjutgränsberäkning, införande
av robothjälpapparater som preparerar
vapnen före avfyring samt komplettering av radar
och sikte för att styra hjälpapparaterna.

Hjälpapparciter

Robothjälpapparaterna ombesörjer
frekvensinställningar, riktar målsökarantennerna så att
de pekar mot samma mål som radarantennen i
flygplanet, ställer in förstärkningar och
tidskonstanter i robotarnas styrsystem med hänsyn
till den aktuella skjuthöjden och
anfallsriktningen, förvärmer vissa kretsar i robotarna
samt ger avfyringssignaler. Dessa apparater
erhåller sina indata från radar- och
siktessystemen.

Viktigt är att alla inställningar i robotarna
sker med en viss tidsföljd, och att endast de
robotar som föraren vill skjuta blir
preparerade. För detta ändamål finns en reläbox med
en invecklad automatik, som sköter om att de
rätta signalerna går till avsedd plats på rätt tid
med hänsyn till vapenval, anfallstyp m.m.

Radar

Radarns uppgift är att upptäcka målet,
möjliggöra val av mål, lämna information om målets
läge och hastighet till siktet samt ge
robothjälpapparaterna erforderliga signaler. Såväl
sändarens effekt som mottagarens känslighet
har ökats. Krav på stor sändareffekt ställs även
av radarroboten enär dess maximala
skjutavstånd åtminstone i anfall framifrån begränsas
av radarskäl. Råde radarns och robotarnas
räckvidd kunde också ha förbättrats, om man
hade kunnat öka radarantennens diameter. En
sådan modifiering slår dock så kraftigt igenom
på flygplanets hela aerodynamiska utformning
och struktur att tids- och kostnadsskäl satte
stopp. Radomen har också bjudit på svåra
konstruktions- och tillverkningsproblem. Den
utgör flygplanets nos och skall samtidigt med
minsta transmissionsförlust och vinkelfel
släppa igenom den utsända effekten och mottagna
signalen.

Radarns sökprogram är horisontstabiliserat,
varför föraren har full frihet att manövrera
flygplanet medan han målspanar, utan risk att
tappa målet och få in kraftiga markekon på
indikatorn. Olika sökprogram i höjd och sida
kan väljas. När ett mål valts och föraren fått
radarn att låsa på detta, följer antennen
automatiskt i sida och höjd samt avståndssystemet
i avstånd. Siktet får därmed informationer om
målets sid- och höjdvinklar,
syftlinjehastigheter, avstånd och närmandehastighet. Detta
gäller normalfallet. Vid elektronisk störning får
man tillgripa speciella metoder, allt efter arten
av störning.

Radarns informationer presenteras på
indikatorn. Mycket omfattande utredningar har gjorts
om valet av indikator, vilka data som skall
visas under olika skeden och hur
presentationen skall utformas. Indikatorn är ju den
apparat där föraren skall upptäcka målet, där han
får sin styrinformation och där han kan
avgöra den taktiska situationen och vilken
störning hans radar utsatts för. Samtidigt som
största möjliga information skall ges, måste
man tänka på att bilden blir klar och entydig.
Det senare är speciellt svårt i störfallen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>