Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 31 - Beväpningen i jaktflygplanet J35F, av Gunnar Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sikte
Siktessystemet består av två räkneenheter och
ett optiskt sikteshuvud. Det senare användes
vid raketskjutning mot markmål och är
dessutom den sista reserven för inriktning vid
robotskjutning. Siktessystemet räknar ut önskat
skjutavstånd med ledning av robottyp, höjd och
anfallsgeometri. För att träffsannolikheten
skall bli tillräcklig, ställer man följande krav:
Robotens banhastighet skall överstiga ett visst
värde för att manöverförmågan skall bli
tillräcklig, närmandehastigheten vid träff får inte
vara för liten, hastighetsförhållandet robot till
mål skall vara så stort att målsökarnas
sidvinkel räcker till, radar- eller
infrarödmålsökaren skall kunna låsa på målet. Alla dessa
villkor ger den maximala skjutgränsen.
Det finns också en inre gräns som bestämmes
av att roboten måste ha tillräcklig tid på sig
att korrigera utskjutningsfelet. För
infrarödroboten med dess korta tidskonstant i
styrsystemet får man ett stort område mellan den
yttre och inre gränsen. Radarroboten får en
mycket mer brusig insignal varför starkare
filtrering och därmed längre tidskonstanter
måste användas. Här blir därför zonen mellan
yttre och inre gränsen relativt snäv. Gränserna
är sällan absoluta utan definieras oftast som
orten för en viss träffsannolikhet.
Skjutavstånden varierar starkt från drygt en km upp till
ett tiotal km.
Siktet räknar i normalfallet för direktanfall
men kan även ge jaktkurva. Jaktkurva kopplas
automatiskt in efter det att direktanfall
genomförts och i vissa störfall.
Siktet beräknar tid till skott med
utgångspunkt från radarns måldata och det beräknade
skjutavståndet. Målets och robotens framtida
lägen jämföres och skillnaden med viss
skalning presenteras som styrfel på
radarindikatorn efter viss filtrering och skalning.
Beräkningarna göres alltid i ett koordinatsystem som
är fast i förhållande till flygplanet. Vid olika
tidsintervall skickas signaler för preparering
av robotarna. I direktanfall ges
avfyringssignalen automatiskt. Vid andra anfallstyper sker
avfyringen manuellt.
Manövrering
Manövreringen av beväpningssystemet måste
vara enkel med tanke på den tidspress föraren
arbetar under. Han skall på ett tidigt stadium
kunna välja vapen, slå till systemet med ett
reglage och förinställa alla ljus- och
intensitetsreglage. Det enda som han skall behöva göra i
inledningen till anfallet är att manövrera
radarn till låsning. Under själva anfallet skall
inte några omställningar vara nödvändiga,
andra än de som betingas av fiendens störning.
Detta kräver en omfattande automatisering
och kombination av alla manöversignaler i
systemet. Placeringen av reglagen är också
mycket omständlig, dels med tanke på det
begränsade utrymmet i kabinen, dels med hänsyn till
att föraren inte kan flytta händerna från vissa
reglage hur som helst.
Provningsutrustning
För att man skall kunna hålla största möjliga
antal flygplan i högsta beredskap på en
flygbas fordras ett väl planerat underhåll såsom
organisation inom freds- och krigsbasen,
utbildning av personal, anordnandet av
tillsynsplatser, verkstäder m.m. och anskaffning av
provningsmateriel, stationsutrustning,
utbytesenheter och reservdelar. För 35F pågår en
omfattande driftsimulering som går ut på att
fastställa var, när och hur flygplanet skall provas
med olika utrustningar, var utbytesenheter
skall lagras etc.
Närmast knutet till flygplanet är
provningsutrustningen. Denna blir mycket komplicerad
och av samma omfång som flygplanssystemet
självt. Provningsapparaterna måste konstrueras
i takt med de apparater som skall kontrolleras
och utgör egentligen en del av
flygplanssystemet. Provningsutrustningarna användes för
funktionskontroll, felsökning och kalibrering.
Här gäller det att med utgångspunkt från
antagen tillförtlitlighet hos apparaterna i
flygplan och önskad sannolikhet för funktion
fastställa hur ofta och hur detaljerat provningen
skall utföras. I stället göres enklare provningar
varje dag. Uppstår då fel kan man med
kontrollutrustningen finna vilken av de ca 100
apparaterna i flygplanet som är felaktig. Den
felaktiga boxen kan sedan utbytas mot en
nyöversedd utan samtrimning med övriga
apparater.
Utprovning före tillverkning
Utprovningen, som omfattar laboratorieprov,
systemprov på marken och i flygplan samt
skjutprov, är mycket omfattande, tidsödande
och dyr. För t.ex. skjutproven krävs
provflygplan med mätutrustning, fjärrstyrda mål,
utrustning för inmätning av robot, flygplan och
mål, telemetreringsutrustning samt speciella
provrobotar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
