Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 33 - Resultat av rymdforskning, av Gunnar Hambraeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resultat av
rymdforskning
001.891 : 629.19
Rymdfarkosterna av typ höghöjdsraketer,
satelliter samt mån- och planetfarkoster har gett
betydelsefulla vetenskapliga resultat,
huvudsakligen inom astronomi och geofysik. Flera har
också tekniskt intresse, framför allt för
telekommunikationerna och för rymdfarten som
sådan, även frånsett de rent tekniska projekten
av typ Telstar samt navigations- och
väderleks-satelliter.
Teorierna om universums uppkomst
grupperar sig kring två modeller. Den ena bygger på
en urkärna som exploderade i tidernas
begynnelse. Ur dammolnet kondenserades successivt
galaxer och solsystem. Enligt den andra skulle
materia ständigt skapas och så småningom
förtätas till himlakroppar av skilda slag. Vid en
kontinuerlig skapelseprocess borde emellertid
bildas lika stora mängder av materia, som vi
känner den, och antimateria, i vilken
kärnkrafterna verkar spegelvänt mot vad vi anser
normalt (jfr Tekn. T. 1957 s. 185). Mätningar
av gammastrålningen i rymden har emellertid
visat att en samtidig skapelse av materia och
antimateria icke pågår.
Stort intresse knyts till utforskandet av
månen. Man anser att dess yta, opåverkad av vind
och vattenerosion, bevarar spår av
planetsystemets uppkomst, vilka utsuddats på jorden och
övriga närbelägna himlakroppar. Tills Lunik 3
(Tekn. T. 1960 s. 209) trodde man även att
månen ej krympt efter det den fått sin fasta
yta. Någon bergbildande veckning kunde ej
iakttas på den mot jorden vända sidan.
Fotografierna från Lunik 3 antyder emellertid ett
veckberg med stor utsträckning. Bekräftas det-
Sammandrag av Robert Jastrow’s Wright Brothers Lecture
den 18 december 1961.
Fig. 1. Högre harmoniska komponenter i geoidens form. Den radiella
skalan är förstorad 2 X 10* gånger.
ta måste vi revidera våra teorier om hur månen
har bildats.
Mätningar av månens magnetfält väntas
besvara frågan huruvida månen har en flytande
kärna. Lunik 2 visade att magnetfältet, om
det existerar, ej kan vara starkare än ca 10"s
gauss.
Jordens eller rättare sagt geoidens form (jfr
Tekn. T. 1959 s. 903) kan bestämmas bättre
med hjälp av satelliter än med någon annan
metod. Varje regelbunden avvikelse från den
rent sfäriska formen ger nämligen upphov till
en fortgående vridning av satellitens banplan
i rymden. I första approximationen har
geoi-den formen av en ellipsoid. Ekvatorn ligger ca
21 km högre än på ett sfäriskt jordklot.
Orsaken är jordens rotation.
Geoidens avplattning visar sig emellertid vara
större än vad som motsvarar hydrostatisk
jämvikt vid nuvarande rotationshastighet. Jordens
inre kan därför knappast vara flytande.
Draghållfastheten i materialet vid undersidan av
jordmanteln synes överstiga 20 kp/cm2.
Formen hos geoiden motsvarar i stället en
dygnslängd av ca 23,5 h. Av kända värden på månens
och solens bromsande inverkan på
jordrotationen kan man beräkna när dygnet hade
denna längd. Mantelmaterialet synes uppvisa
krypning, som anpassar formen efter belastningen
med en eftersläpning på ca 50 milj. år.
En noggrann analys av banan för Vanguard 1
har avslöjat ytterligare, regelbundna
deformationer hos geoiden. Den är sålunda något
pä-ronformad som ett resultat av tredje och fjärde
ordningens harmoniska komponenter, fig. 1.
Analysen har ej kunnat drivas högre än till den
femte komponenten. Ur bandata, särskilt för
Echo 1, har man också fått ett värde på
strålningstrycket från solen. Det är mindre än 1
mg/m2. Rymdfart med strålningstrycket som
drivmedel (Tekn. T. 1959 s. 164) torde kräva
stora segel.
Väderlekssatelliterna av typ Tiros (Tekn. T.
1960 s. 844) utnyttjas redan rutinmässigt vid
uppgörandet av väderleksrapporter. Senare
typer innehåller emellertid utom TV-kameror
också värmestrålningsmätare varmed man
avser att studera jordens strålningsbalans. Man
har konstaterat förekomsten av mönster, av i
olika hög grad strålningsupptagande ytor,
vilka synes väl överensstämma med huvuddragen
på väderlekskartorna.
Atmosfärens sammansättning är nu i
huvudsak klarlagd. Syre-kväveblandningen har en
höjd av ca 120 km. Här ovanför vidtar ett
lager av atomärt syre som sträcker sig till
1 000 km höjd. Helt oväntat har man häröver
konstaterat förekomsten av ett ca 1 500 km
tjockt lager helium, som slutligen avlöses av
väte.
Tätheten och temperaturen i de yttre lagren
är tydligen starkt beroende av solaktiviteten.
Tätheten kan sålunda variera med en faktor
100 och temperaturskillnaderna under en
solfläckscykel (ca 11 år) synes ha en amplitud
av ca 1 000°K. Temperaturen före gryningen
teknisk tidskrift 1962 h. 30 843
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
