Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 33 - Resultat av rymdforskning, av Gunnar Hambraeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på 150—250 km höjd uppmättes 1958 till
omkring 1 400°K. Den väntas 1964 falla till
ungefär 500°K.
Magnetosfären är det sammanfattande namnet
på det ringformade moln av laddade,
energi-rika partiklar som omger jorden ut till en höjd
av 100 000 km, fig. 2. Efter upptäckaren kallas
detta eller dessa moln (man är ej säker på om
det finns ett eller flera åtskilda lager) van
Allen-bältet. Partiklarna hålls samlade av det
jordmagnetiska fältet och rör sig i
spiralformade banor kring fältlinjerna.
De mest energirika partiklarna rör sig med
hastigheter motsvarande miljoner elektronvolt
och de förekommer så rikligt att man anser det
uteslutet att sända bemannade rymdfarkoster
genom van Allen-bältet. Den mest energirika
delen av bältet når emellertid ej högre
latituder än ca 58°.
Mindre snabba partiklar, huvudsakligen
elektroner, når högre latituder och detta lager
tränger in i den övre atmosfären kring
polcirklarna där de anses bidra till alstrandet av
norr- resp. sydsken. Intensiteten i dessa flöden
av mindre energirika partiklar har uppskattats
till ca 108 per kvadratcentimeter och sekund
vid 200 eV och upp till 100 gånger så mycket
vid 10—20 eV.
De primära partiklarna i van Allen-bältet
anses komma från solen. Magnetosfären skulle
vara en reservoir där energi från
soleruptioner lagras för en tid tills ytterligare
solaktivitet stör det jordmagnetiska fältet och skakar
loss partiklarna igen. Man har lyckats följa
den process som överför soleruptionsenergi till
jorden genom mätningar med bl.a. Pioneer 5
och Explorer 7.
En soleruption ger dels elektromagnetisk
strålning, som når jorden efter 8 min, dels ett
moln laddade partiklar som inhöljer jorden
efter ca 24 h. Detta senare fenomen är
välbekant och yttrar sig bl.a. som störningar av
radioförbindelserna på jorden.
En soleruption alstrar emellertid även starka
magnetfält med fältstyrkor upp till ca 1 000
gauss. Eftersom partikelmolnet är elektriskt
ledande så drar det med sig magnetfältet som en
stor bubbla, fig. 3. När denna når jorden har
fältstyrkan sjunkit till 10~3—10"4 gauss. Detta
magnetfält är tillräckligt starkt för att hindra
kosmisk strålning från rymden från att tränga
in i molnet, något som man tydligt kan
observera.
Om emellertid en andra soleruption inträffar
medan fältbubblan sträcker sig från solen och
ut kring jorden så kan de härvid alstrade,
mycket snabba partiklarna (av typ kosmisk
strålning) ej komma ut ur bubblan. En del av dem
måste träffa jorden. Detta har observerats
åtminstone två gånger, i mars och november
1960. Man kunde konstatera att de mest
energirika partiklarna (ca 500 MeV) nådde jorden
efter ca 15 min. Därmed synes man ha
avslöjat åtminstone en av de processer som
underhåller magnetosfären runt jorden.
Det kan tilläggas att människan själv nu gett
teknisk tidskrift 1962 h. 30 844
Fig. 2. Snitt genom magnetosfären enligt van Alten 1959. Siffrorna i
konturerna ger ett relativt mått på partikeltätheten.
ett bidrag till magnetosfären. Genom det
amerikanska kärnvapenprovet den 9 juli 1962 på
hög höjd över Johnston-ön (Tekn. T. 1962 s.
761) har ett temporärt innersta van
Allen-bälte bildats, bestående av snabba elektroner
på ca 1 000 km höjd. Intensiteten anses avta
till hälften efter 15—20 dagar. Tyvärr har
strålningen inom bältet redan förstört
solcellerna i den brittisk-utrustade men i USA
uppskjutna satelliten Ariel och i två amerikanska
satelliter. GAH
Fig. 3. En magnetisk bubbla, alstrad vid en soleruption, inhöljer
jorden och avvisar utifrån kommande kosmisk strålning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
