Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 37 - Industriforskarens villkor, av Björn Tell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriforskarens
villkor
Prototypen för en forskare är varken en
befriare av fängslade slavar eller någon barmhärtig
samarit, som lyfter de fallna, utan helt enkelt
en hund som ivrigt nosar framför en oändlig
mängd råtthål, har en av vår tids kvickare
amerikaner, H L Mencken1, uttryckt sig.
Den sanning som kan ligga i detta citat
bekräftas av vad den franske fysikern Louis
Le-prince-Ringuet nyligen har framfört2. Han tar
upp de psykologiska problem som
sammanhänger med forskning och skildrar med
inlevelse och förståelse förhållandet mellan en
experimentator och hans instrument — ett
förhållande som kan vara rent av passionerat och
sakna motstycke. Men i vilket förhållande står
forskaren till omvärlden? Det är en fråga som
varit föremål för åtskilligt intresse under
senare år, och avsikten med denna
litteraturstudie är att ge olika belysningar på detta
problem. Av särskilt intresse är forskarens
förhållande till en organisation av något slag,
antingen denna består av ett statligt
forskningsinstitut eller av ett industrilaboratorium.
Forskaren som industrianställd
Då en forskare kommer ut i industrin har han
vissa anpassningssvårigheter, något som tagits
upp av sociologiprofessorn Simon Marcson3.
Alltsedan forskare blivit anställda i större
antal inom industrins forskningslaboratorier, har
de varit föremål för intresse och olika
undersökningar. Författare, psykologer och
journalister har skrivit hela böcker om dem. Många
av de generaliseringar som härvid kommit till
uttryck grundar sig på föreställningen att
forskaren är något egenartat och besynnerligt. Som
följd har man fått en intressant och roande
läsning, men ringa ljus har kastats över forskaren
i hans egenskap av anställd.
Det egendomliga med forskaren som anställd
är att han under sin utbildning inte har
förberetts på att bli en industriell
laboratoriearbetare. Han har i stället utbildats till att bli
medlem av ett privilegierat forskningsskrå, dvs.
han har fått inpräntat de värderingar som
sammanhänger med hans fack, liksom betydelsen
Fil. lic. Björn Tell, Stockholm
001.891
av att åstadkomma forskningsresultat och de
arbetsmetoder som måste till för att uppnå
dessa. Detta binder honom vid en vetenskaplig och
fackbunden etik, som är oberoende av de mål
som hans arbetsgivare uppställer. Han är med
andra ord inte utbildad till att vara en
industrianställd.
Min tes är, att då han inte är förberedd på
att bli anställd i ett forskningslaboratorium
inom industrin, så måste industrin försöka att
göra honom till en anställd. Hur man
åstadkommer detta visas av alla de speciella
arbetslednings- och personalproblem som återfinns
inom alla forskningslaboratorier.
Marcson går igenom olika problemskapande
faktorer. Under ledningens försök att vända
forskarens inriktning så att hans krafter tjänar
ett optimalt syfte, sker ofta en anpassning till
omgivningen, som gör det möjligt att urskilja
fyra olika karriärer:
Forskaren förblir forskningen trogen liksom
sin professionella karriär och uppställer och
inriktar sina karriärmål med detta för ögonen.
Han intresserar sig för administration och
försöker inrikta sig på en karriär på stegen
mot företagsledningen.
Han kan fortfarande vara intresserad av
forskning, men han övergår till att bli
administratör, därför att han känner sig utlämnad inför
utsikten av lägre lön och lägre professionell
status, om han stannar kvar inom forskningen.
Han övergår till administration, därför att han
inte kan konkurrera med sina kolleger inom
forskningen.
Auktoritetssystemet
Karriäranpassningen blir sålunda drivkraften
bakom ansträngningarna. Då forskaren
kommer till insikt om detta, blir han bitter både
mot sig själv och mot andra, framhåller
Marcson, som i stället föreslår att forskaren borde
få erkännande såsom forskare.
Det auktoritetssystem som förekommer inom
traditionell företagsverksamhet kan betecknas
såsom en företagsledande och verkställande
auktoritet. Därvid vilar det slutliga fastställan-
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 3S 977
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
