Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 38 - Nya metoder - Svårantändliga plaster, av SHl - Observation av fasomvandlingar under höga tryck, av CS - Diamantfräs för tegel och betong, av BoJ - Oorganisk benvävnad för kirurgi, av HJ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och trioktylfosfat, gör vissa plaster tillräckligt
svår-antändliga. Vill man öka denna egenskap, kan man
använda de nyare klorhaltiga fosfaten, såsom
tri-kloretylfosfat.
Polymera tillsatser tycks ha haft kommersiell
framgång bl.a. i Västtyskland, där man utnyttjar en
speciell lågmolekylär polyeten, som kloreras så att
den blir blandbar med PVC. Tillsatsen förbättrar
plastens bearbetbarhet samtidigt som den ökar dess
svårantändlighet. Kombinationer (Hostalit) av
denna typ uppges ha stor slagseghet vid låg temperatur
trots att de inte innehåller förångningsbara
mjukningsmedel.
En intressant nyhet är sex
organopolyfosforsyra-estrar, som har blivit tillgängliga i USA under
handelsnamnet Phosgard. Dessa material innehåller
fosfor och klor eller brom och kan användas som
mjukningsmedel. De erbjuder därför ett ekonomiskt
sätt att öka svårantändligheten hos många
syntetfibrer och ett stort antal olika piaster, t.ex.
poly-styren, polyolefiner, fenoplaster, akrylplaster,
epoxiplaster, polyestrar och polyuretaner.
Halogenering är ett verksamt sätt att öka plasters
svårantändlighet (jfr Tekn. T. 1954 s. 344; 1961 s.
674). Märkligast i detta sammanhang är
Hetron-polyestrarna, vilka är baserade på klorendosyra som
sur komponent (Tekn. T. 1962 s. 498). De behöver
bara en liten tillsats av antimonoxid för att bli
mycket svårantändliga. Ett annat intressant material
är polyuretanskum erhållet med ett nytt isocyanat.
Det lär vid 315°C ha 45—65 % av sin hållfasthet
vid rumstemperatur (C H Charpenter & G P Mack
i British Plastics okt. 1961 s. 541—542). SHl
Fig. 1. Den frän
en
trycklufts-slipmaskin utvecklade dia-mantfräsen för
tegel och betong.
Observation av fasomvandlingar
under höga tryck
Vid National Bureau of Standards har utvecklats
en utrustning för mikroskopisk observation av
fasomvandlingar i genomskinliga material under tryck
upp till ca 100 000 kp/cm2. Trycket åstadkommes på
mekanisk eller hydraulisk väg mellan två
special-slipade stympade diamantkoner med en diameter
av ca 1,6 mm. Provmaterialet, t.ex. kristaller,
placeras mellan diamanterna. Även vätskor kan studeras.
Därvid används en packning av platina som
tätning. Observationer sker med mikroskop igenom
den övre diamantkonen.
Vid undersökning av fasta kroppar är trycket störst
i mitten av synfältet och avtar mot periferien.
Fasomvandlingarna sker därför först i centrum för att
vid ökat tryck utbreda sig ringformigt mot
periferien.
Hittills har man studerat haloider av tallium,
kalium, natrium och silver. Även
röntgendiffraktions-studier kan utföras med denna apparatur
(Engineering 29 juni 1962 s. 863—864). CS
Diamantfräs för tegel och betong
En tryckluftsdriven slipmaskin, fig. 1, har ändrats,
så att man på spindeln får plats för två
cirkelsågblad med mellanliggande dislanshylsa. Bladen, som
har 200 mm diameter, har på kanterna belagts med
diamantgrus. De roterar med 5 250 r/m, och skäret
besprutas med vatten genom ett kopparrör.
Fräsmaskinen har en 2,5 hk luftmotor med arbetstrycket
6,5 kp/cm2 och väger 8 kg.
Handverktyget åstadkommer två parallella skär, då
det stadigt förs mot en tegelvägg med hastigheten
35—45 mm/s. I betong blir matningshastigheten ca
10 mm/s. Skärens djup bestäms av ett styrdon som
samtidigt förskyddar sågklingorna. Materialet mel-
lan skären tas bort efter sågningen. De jämna
skärytorna minskar materialets benägenhet att spricka
och försvagas, något som är en olägenhet vid
spårupptagning med hammare och mejsel (enl. Boart &
Härd, Metal Products Ltd, Storbritannien). BoJ
Oorganisk benvävnad för kirurgi
Ossar är ett oorganiskt preparat för ortopedi och
dentalkirurgi, som framställs av den finländska
firman Lääke Oy genom extraktion av lårben från
nötkreatur med etylendiamin. Vid framställningen
förändras varken benvävnadens fysikaliska struktur
eller röntgenspektrum.
Naturlig benvävnad är uppbyggd dels av oorganisk
substans, huvudsakligen fosfater och karbonater av
kalcium, dels av organiskt material, huvudsakligen
ossein (benbrosk). Det senare fyller håligheterna i
levande benvävnad och ofta även den centrala
kanalen i ben. För kirurgiska ändamål kan naturlig
benvävnad lagras i en "benbank", men osseinet
begränsar hållbarheten. Det kan också medföra
komplikationer vid transplantation av naturlig benvävnad,
därför att kroppen reagerar mot främmande
äggviteämnen.
Dessa svårigheter uppträder inte vid användningen
av Ossar, t.ex. för att fylla ut håligheter i skadad
benvävnad. Ossar tolereras bättre av kroppen än
konserverad naturlig benvävnad och synes dessutom
ha förmågan att stimulera den naturliga
benbildningen. Inopererade stycken av Ossar assimileras
och inkorporeras därför av kroppens bmvävnad, så
att blodkärl kan utvecklas i dem.
Ossar, som är ett obegränsat hållbart pnparat,
behöver inte förvaras i kyla. Det levereras antingen
i granulerad form eller som stycken av varierande
storlek (Finnish Trade Review nr 129 (1962) s. 92).
HJ
1034 TEKNISK TIDSKRIFT 19(52 H. 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
