Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 39 - Andras erfarenheter - Bostadsområden med ovänliga stadsplaner, av BoJ - Torkning av organiska vätskor med jonbytare, av SHl - Tenn i gjutjärn, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• andras erfarenheter
♦Vt
• • • •
Bostadsområden med ovänliga stadsplaner
t Statens Råd för Byggnadsforsknings regi har
flerfamiljshusens markutrymmen undersökts (Tekn. T.
1962 s. 1045). 26 bostadshus, varav 16 i
Stockholmsområdet, har varit studieobjekt i fråga om bl.a.
bil-platser, lekplatser, gång- och körvägar,
bostadsvolymens förhållande till disponibla markutrymmen
m.m. Undersökningsmaterialet kan antas vara
representativt för aktuella svenska bostadsområden
för flerfamiljshus. Antalet undersökningsobjekt
förefaller dock vara väl litet för en statistisk relevant
behandling. De förhållanden undersökningen pekar
på är dock beaktansvärda.
Det framhålls ofta att ett väsentligt motiv till ökat
våningsantal skulle vara möjligheten att skapa
bättre rymlighet på marken. I de undersökta kvarteren
är det tvärtom så, att ökat våningsantal ger minskat
tomtrymlighetstal. Det kan också konstateras att
dimensioneringen av markutrymmena i mycket liten
utsträckning tagit hänsyn till hur bostadsvolymen
fördelats. Det visar sig vara byggnadsytan och inte
antalet boende som varit utslagsgivande. Så har t.ex.
hus med liten byggnadsyta små markutrymmen bl.a.
för lek.
För trafik till och från sådana hus är förmodligen
de vägar som förekommer tillfyllest. För barn är
vägarna emellertid flitigt använda och ibland
nödvändiga uppehållsplalser och lekplatser. En
åtskillnad av kör- och gångtrafik saknas nästan helt i
många kvarter. På tomtmark upphör gångbanorna
varigenom motor- och gångtrafik blandas.
De framtagna förhållandena står i klar
motsättning till vad som ansvariga planerare gärna vill göra
gällande. Blandningen av kör- och gångtrafik är
direkt motsatt elementära trafiksäkerhetskrav.
Utredningen ger belägg för de farhågor om
stadsplanernas ovänlighet, speciellt mot barnen, som många
anat ("Flerfamiljshusens markutrymmen".
Byggforskningen. Rapport 79. Stockholm 1962). BoJ
Torkning av organiska vätskor med jonbytare
Jonbytare lär erbjuda flera betydande fördelar
framför de fasta ämnen som vanligen används för
torkning av icke-polära organiska vätskor. De
uppges i många fall ha större absorptionsförmåga för
vatten. Vidare kan de regenereras vid lägre
temperatur, 115—140°C mot 205—315°C för t.ex.
syntetiska zeoliter (molekylsilar). Drift i halvstor skala
har visat att jonbytare även ekonomiskt har
fördelar framför vanliga torkmedel.
Man använder starka katjonbytare (av
sulfonsyra-typ) vilka ofta torkar icke-polära organiska vätskor
till mindre än 0,0001 % vatten. De arbetar på
ungefär samma sätt som vattenfria salter.
Plastgrund-massan håller de joner, som utgör torkmedlet, i
olöslig form och binder dem så att regenerering
möjliggörs.
Av de olika former, i vilka jonbytarna kan använ-
das, absorberar litiumformen mera vatten än
na-Iriumformen vid alla värden på relativa fuktigheten,
natriumformen absorberar mera vatten än
kalium-formen. Orsaken härtill är att litiumjonen är
mindre än natriumjonen och denna mindre än
kaliumjonen. Den mindre jonen binder vattenmolekyler
starkare än den större.
Den snabbhet varmed vattnet absorberas förhåller
sig emellertid omvänt. Kaliumformen torkar
sålunda snabbast vilket också beror på jonstorleken.
Genom att de större kalium jonerna binder vattnet
mindre starkt kan detta passera lättare från en jon
till en annan längre in i jonbytarmassan.
Vätejonformen avviker emellertid från denna regel. Trots
att den som väntat absorberar mest vatten ger den
mycket snabb torkning.
I allmänhet är emellertid kaliumformen bäst i
praktiken. Natriumformen, som ibland kan ge bättre
resultat och då bör utnyttjas, är oftast känsligare för
vätskans strömningshastighet. Vätejonformen
sönderdelas vid lägre temperatur än metalljonformerna
och fordrar därför en mer exakt temperaturreglering
vid regenereringen.
En jonbytarmassa med 4—8 % divinylbensen ger
vanligen den största vattenabsorptionen. Man
föredrar 8 % divinylbensen därför att denna starkare
tvärbundna massa sväller mindre när den tar upp
vatten. Vidare är det den typ som normalt används
för avjonisering av vatten. Metalljonformerna
avger inga föroreningar till vätskan som torkas,
reagerar i regel inte med organiska ämnen eller
polyme-riserar dem och alkalimetallformerna tar bara bort
vatten vilket är av betydelse vid torkning av
Vätskor som är försatta med stabiliseringsmedel.
Man har med framgång torkat ämnen med nästan
vilken funktionell grupp som helst, bl.a. med ester-,
syra-, fenyl- och ketongrupp. Som exempel kan
nämnas bensen, Dowtherm A, koltetraklorid,
tri-etylenglykol, etanol, diisobutylketon, ättiksyra och
luft. I ett fall torkades metylkloroform,
innehållande ca 0,02 % H20, i en 750 mm hög jonbytarbädd
vid ett flöde på 20 l/m2min. Både natrium- och
kaliumformen sänkte vattenhalten till mindre än
0,0001 %, och båda blev mättade när de
absorberat ca 20 kg H20 per 100 kg jonbytare.
Vid regenereringen kan man tillföra värmet med
spolgasen eller utifrån. Den värmemängd som
behövs varierar med den vattenmängd som
jonbyta-ren absorberat och önskad regenereringsgrad. I
allmänhet kan man räkna med 1 000 kcal/kg
avdunstat vatten (Chemical & Engineering News 11
sept. 1961 s. 74). SH1
Tenn i gjutjärn
Sedan lång tid tillbaka har man allmänt ansett att
tenn är en skadlig förorening i gjutjärn, men
undersökningar utförda under de senaste sju åren visar
att små mängder tenn under vissa omständigheter
kan ha en klart gynnsam effekt på några av järnets
egenskaper.
Man har sålunda funnit att närvaro av ca 0,1 %
Sn i grått gjutjärn eller segjärn starkt gynnar
bildning av en perlitisk grundmassa. Järn, som normalt
innehåller ferrit i grundmassan, kan därför göras
helt perlitiskt genom tillsats av litet tenn, varvid
dess brottgräns, hårdhet och nötningstålighet ökas
avsevärt, medan dess duktilitet minskas i
motsvarande grad.
Försätter man grått gjutjärn med något mer tenn
än som behövs för att ge det helt perlitisk struktur,
ändras dess egenskaper inte utpräglat (dess hårdhet
växer något), men vid ytterligare ökning av tenn-
1059 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
