Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 4. 25. januar 1929 - Utvecklingen på gjuteriteknikens område under de senare åren, av Sixten Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av ingeniør Sixten Nilsson.
Foredrag i N. I. F. Oslo avdeling den 16. november 1928.
Varje ingeniör, som allvarligt försöker att följa ined
utvecklingen pä sitt område och därför bl. a. studerar
in- och utländska tidskrifter och böcker, har säkerligen
mer än en gång inför den alltmer svällande litteraturen
tvingats att resonnera som så: «Ja, den där uppsatsen
är säkerligen mycket intressant och betydelsefull, den
måste jag läsa och gå igenom noga, men det har jag
icke tid med nu, det får jag göra sedan!-» Detta sedan,
det blir i de fleste fall — aldrig, ty expeditions- och
rutinarbeten tar hans tid i anspråk eller det egna spe
ciella området är så stort trots all specialisering
att han icke får tid att «lukta» på något annat. Det blir
omöjligt för honom att följa utvecklingen till och med
på områden, som ligga hans fack helt nära, som intimt
sammanhänga med hans verksamhet och som hans fack
bygger vidare på.
Vad speciellt de ingeniörer beträffar, som ha kon
struktionsarbeten att utföra, så är naturligtvis ingående
kunskaper om konstruktionsmaterialen nödvändiga. Ju
bättre konstruktören känner sina material, hur han bäst
skall utnyttja deras egenskaper, desto billigare och
bättre bli hans konstruktioner och desto större utsikter
har han och hans firma att stå sig i konkurrensen.
Jag har intryck av, att många konstruktörer stå täm
ligen främmande för metallernas förhållande vid och
efter smältning, gjutning och stelning samt för den ut
veckling, som härutinnan ägt rum på gjuteriteknikens
område. Det har nämligen under de senare åren verk
ligen ägt rum en stark utveckling på detta o’mråde,
speciellt beträffande gjutjärnet, men också beträffande
en massa ickejärnlegeringar, varför jag tror att det verk
ligen är befogat att fästa herrar ingeniörers och kon
struktörers uppmärksamhet på saken.
I tidskrifterna ligger ofta kärnan av en uppsats väl
inbäddad, och det är både mödosamt och tidsödande att
få ut vad man har bruk för. Dessutom måste även dessa
«kärnor» i sin tur undersökas med avseende på sitt värde
och först efter jämförelser med uppgifter från andra håll
kan Iman börja bilda sig en fastare mening om de ifråga
varande spörsmålen. Det är en samling sådana «kärnor»
jag här har tänkt att servera och, som gjutjärnet ingår
med en 70 å 80 % ,i maskinkonstruktionerna, är det
naturligt, att jag i främsta rummet uppehåller mig vid
detta material, och som väl flertalet av mina åhörare
här representerar konstruktörer eller gjutgodsförbrukare,
så ligger det väl närmast till hands att jag uppehåller
mig vid de ting, som jag anser ha speciellt intresse för
dessa grupper.
Bland många konstruktörer och gjutgodsförbrukare
lever den meningen ännu kvar att: Gjutjärn är gjutjärn,
d. v. s. att det ges bara en kvalitet. «Är det någon skill
nad, sä är det bara den, att det i en del gods är litet
mer hål och porösiteter än i annat.» En del har väl
hört talas om starkt gjutjärn, men håller före, att det
starka gjutjärnet är något som kan framkolmma någon
gång utan att man egentligen känner orsaken till det,
UTVECKLINGEN PÅ GJUTERITEKNIKENS OMRÅDE
UNDER DE SENARE ÅREN
och därför ej med någon grad av träffsäkerhet kan
uppnås en annan gång, när det behöves.
Beträffande stål och stålgjutgods är det inprentat
hos konstruktörer och förbrukare att en förändring av
stålets kolhalt från 0,20 till 0,30—0,40, 0,50 % förändrar
dess egenskaper avsevärt, bl. a. att sträckhållfastheten
ökas från 30 å 35 kg/mm2 till 50 å 60 kg/mm2, men
vad veta dessa personer om en motsvarande variation
av kolhalten i tackjärn eller en variation av de andra
ämnena i gjutjärn: kisel, mangan, fosfor och svavel?
och dock är förändringen i de fysikalska egenskaperna
proportionsvis lika så stor i gjutjärnet som hos stålet.
Förhållandena äro blott mera invecklade till följd av att
det icke gäller en legering av två beståndsdelar: järn
och kol utan av minst sex.
Man har emellertid komlmiit ett gott stycke på väg
beträffande uppklarandet av problemen hos denna lege
ring av 6 element, en legering, vars stelningsdiagram
ingen ännu kunnat rita upp. Vanligt kol- och kisel
rikt, kupolugnsmält gjutjärn har en böjningshållfasthet
på 20 ä 30 kg/mm2, under det att man vid lämpligt
avpassande av i första hand kol- och kiselhalterna mål
medvetet och träffsäkert kan komlma upp till 40 å 50
xg/mm2 och vid elektrisk smältning till 60 kg/mm2 och
däröver.
Det har väl numera ingått i konstruktörernas med
vetande, att man icke får konstruera en maskindel, som
skall gjutas i stål på samma lättvindiga sätt, som man
är van till att göra, när den skall gjutas av vanligt
mjukt tackjärn. Denna syn ha konstruktörerna bibragts
av stålgjuteriernas ingeniörer, som haft auktoritet och
förstånd att säga ifrån: «Den eller den konstruktionen
kan icke framställas felfritt, dess konstruktion är gjuteri
tekniskt omöjlig, var god och .gör om den.» Tack
järnsgjuteriernas ledare ha icke haft kunskaper eller
auktoritet tillräckligt för att göra detsamma. I många
fall hade sådant verkligen behöfts, ty det är ingen prin
cipiell olikhet mellan gjutjärnets och stålets förhållande
vid gjutning och stelning endast en gradskillnad.
I och med tillämpandet av material, som till sina
fysikaliska egenskaper närma sig stålet, måste herrar
konstruktörer göra klart för sig, att höghållfast gjutjärn
kräver konstruktioner, på vilka sättas gjuteritekniska
fordringar, som närma sig dem som stålgjuterierna upp
ställa för stålgjutgods. Konstruktörer och gjutgods
förbrukare böra göra klart för sig, att det gives olika
slag av gjutjärn, med olika förmåga att stå emot hetta,
korrosion, kemisk påverkan 0.5.v., och att dessa sorter
kunna framställas med lika stor grad av träffsäkerhet
solm stålgjuterierna kunna hålla vissa kolhalter och där
med sammanhängande hållfasthetsegenskaper. Kon
struktörerna böra begynna att uttnyttja de egenskaper
och möjligheter som gjutjärnet äger. Det bör komma
därhän, att olika klasser av gjutjärn föreskrivas i kon
struktionerna på samma sätt som olika stålsorter före
skrivas.
34 TEKNISK UKEBLAD Nr. 4 - 1929
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
