Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 5. 1. februar 1929 - Utvecklingen på gjuteriteknikens område under de senare åren, av Sixen Nilsson (avsl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beträffande en del gods för förbränningsimotorer har
man haft besvärligheter. Speciellt gäller detta om cy
linderdecklar och kolvar. Dessa maskindelar äro utsatta
för utmattningspäkänningar samtidigt med att de delvis
bli upphettede så starkt att strukturförändringar kunna
inträda i godset. Även här kan man notera ett framåt
skridande inom gjuteritekniken. Det har visat sig att
vissa legeringar stoppa mycket gott emot både utmatt
ningspåkänningar och temperaturväxlingar, och att de
tidigare täta ombytena av dessa maskindelar kunnat
reduceras till ett minimum,. Härigenom sparas mycket
stora belopp och tillverkningen får ett gott namn och
rykte. Den ökade kostnad, som sådan specialblanding
måste betalar sig givetvis många gånger om.
Gjuteriet, som skall framställa sådant .gods, måste dmel
lertid organiseras på särskilt sått. Det är ett oeftergiv
ligt villkor att järnet icke blandas med något annat järn.
Främmande köpt skrot får icke användas, endast retur
järn från föregående gjutningar av samma slag. Är till
verkningen ej så stor att speciella gjutningar med den
ifrågavarande legeringen kan göras i den förhanden
varande kupolugnen, bör gjuteriet skaffa sig en mindre
ugn. Man kan med fördel vid liten produktion bruka en
helt liten kupolugn, en miniatyrugn.
Beträffande eldhärdigt gods har likeledes avsevärda
framsteg gjorts. Sålunda är man i stånd att framställa
legeringar för rost och liknande delar, som utsättas för
höga temperaturer, vilka hålla 3 å 4 gånger så länge
som gjutgods av vanlig sammansättning. Beträffande
sådana specialblandningar gäller detsamma som om de
föregående. De måste hållas skarpt åtskilda från andra
legeringar och främmande skrot får icke användas. Även
härvid fordras sämarbete mellan konstruktören och gju
teriet, för att bästa resultat skall uppnås.
Jag vill här inflika att det visst icke är alla gjuterier,
som följt med i denna utveckling. I många av dem kan
ledaren icke blanda järn efter analys. Han går efter
gamla recept, det vanligaste: 50% Middelsbrough I
eller 111 och 50 % skrot och returjärn. Ett sådant gju
teri kan man naturligtvis icke vända sig till, när det
gäller kvalitetsgods. De gjuterierna ha sitt verksamhets
område, nämlingen: Gods på vilket man icke sätter några
andra fordringar än att det skall ha snygg yta och vara
lätt att bearbeta.
Den relativt obetydliga produktionen här i landet och
de många olika godsslagen göra gjuteriernas uppgift
mycket Frestelsen till mångsyssleri, till att påtaga
sig allt möjligt gods för att fylla sitt gjuteri, är stor,
men man måste pröva att stå emot och i stället söka
upparbeta åt sig en produktion av visst slag, som man
kan garantera med avseende å kvaliteten. De tenden
ser till specialisering som finnes inom gjuteriindustrien
här i landet, böra konstruktörer och gjutgodsförbrukare
understödja, det är till deras egen favör.
Utveckling på gjutjärnets område kan även antecknas
med hänsyn till eftervärmebehandling av godset. Per
litisikt gjutjärn bör kunna underkastes samma termiska
processer som stål och förädling uppnås på denna väg.
Man har också begynt att härda en del gods och att
anlöpa det.
Utvecklingen på andra områden av gjuteritekniken
hava icke det direkta intresse för herrar konstruktörer
som det hittills anförda. Men då kanske en del av mina
århörare har mer eller mindre att göra med gjuterier,
kanske även andra än rent metallurgiska och konstruk
tionsfrågor kunna intressera. I ett tidigare föredrag
inför gjuteriintresserade har jag behandlat diverse så
dana spörsmål. Ett av de viktigaste är ordnandet av
transporterna i gjuterierna ty de sluka f. n. ofantliga
summor och beträffande denna sak kunna förvisso her
rar ingeniörer, även om de icke äro gjuteriingeniörer,
åstadkomma en hel del förbättringar.
För framställning av 1 ton gjutgods kräves enligt
amerikanska uppgifter, lyftning av 50 ä 60 ton ’material,
enligt en tysk uppgift, som jag nyligen såg, 100 å 200
ton. Olikheten i uppgifterna kan bero på att det gäller
olika slags tillverkningar eller olika beräkningssätt.
Jag lämner därhän, om den ena eller andra siffran är
riktig. Om storleksordningen lämna de dock besked.
Transporterna spela en ofantligt stor roll i gjuteriet.
Formsandens ranimning, för vilket arbete man kon
struerat en massa olika forinmaskintyper, tar ofta mycket
kortare tid än man är böjd för att tro. I ett handels
godsgjuteri t. ex. där en formare gjorde 30 hela formar
per dag, uppmätte jag tiden för det egentliga ramnings
arbetet till 60 min. per dag, alltså % av den totala ar
betstiden. Vad gjorde arbetaren resten av tiden? Jo,
bortsett från putsningsarbeten, varav det förekom ytterst
litet till följd av de goda modellanordningarna, gick tiden
åt till transporter: skyffling av sand, utbäring av for
mar, hämtning av järn, uppslagning o.s.v.
Utan att vilja förringa värdet av bra fornfmaskiner
och goda modellanordning, vill jag peka på, att det är
transporterna i gjuteriet, som skola ägnas den allra
största uppmärksamhet i gjuterierna. Där finnes det
penger att tjäna. Amerikanerna har varit föregångs
män när det gällt att mekanisera transporterna i gjute
riet. Man har byggt s. k. kontinuerliga gjuterier. Tyskar
och fransmän ha hastigt tagit efter de amerikanska
metoderna och i Sverige är det minst två gjuterier so’m
Fig. 19.
46 TEKNISK UKÉÖLÅD Nr. 5 - 19ÖÖ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
