Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min första ungdoms tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lofvade innan månads slut vara tillbakars. Magister
Breander tog oss då bägge under dess vård, och saknade
vi ej den godhet och vänliga bemötande, vi voro vana
vid, men det var ändock ej detsamma. Dock fick jag
härigenom mer frihet följa mina bröder i skogen.
Vid Sundii återkomst blefvo vi ännu mera oroliga,
ty han beklagade ej längre kunna blifva hos oss, då hans
moder öfvertalt honom nu snart låta viga sig till präst
att förestå hennes tjänste- och nådår. Mina föräldrar
blefvo ej mindre surprenerade att sakna en så rar mentor
för deras söner. Men här låg för Sundius
omöjeligheten i vägen. Min fader måste då korrespondera på
Upsala att få en beskedlig karl i dess ställe, och Sundius
nödgades medio september med ömse siders oro kvittera
oss. Således blef vår Upsalaresa uppskjuten till emot
Michelsmässo, innan mina föräldrar fingo svar, att vår
nye informator skulle Michelsmässotiden vara oss till
mötes i Upsala.
Afresan skedde således ej förr än den 26 september
under Breanders inseende och Michelsmässodagen, då vi
kommo. utur kyrkan, anlände vår nya magister, vid namn
Nordberg. En liten pedantisk figur och ett lika uttal
under dess introduktionskompliment gjorde mig häpen.
Vi, som voro vana vid munterhet och glada diskurser,
sågo detta nya fenomen med invärtes löje öfver dess
sterila allvarsamhet.
Professor Alstrin, en min moders släktinge, stor
teolog, var nu blifven vår inspektor, sedan Benzelius
blifvit biskop i Linköping. Alstrin kom således dagen
efter Michelsmässodagen att installera Nordberg och
höra våra kundskaper. Om nu Nordberg tyckte, det vi
kanske efter våra år voro vidare avancerade, än han
förmodat, vet jag ej, men hans min tycktes därtill gifva
anledning. Vid slutad examen frågade han professorn,
om det ej skulle vara nödigt, det hans unga herrar
började lära grekiskan. Jag småskrattade vid denna
proposition och svarade, att som jag ej är danad till präst
och har för litet geni att blifva professor, så ansåg jag
grekiskan för mig ganska onödig. Detta pikerade
Nordberg, att han blef helt röd och svarade, det ej vore mig
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
