Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min första ungdoms tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mina föräldrar funno, det vi nu ej hade samma
munterhet som tillförene, hvaröfver min moder en dag frågade
mig ordsaken, den jag skyllde på Nordbergs elaka
uppförande mot oss. Mina föräldrar funno väl själfva
Nordbergs sterila fasoner och uppförande mot oss, men
informatorer, goda eller onda, voro denna tiden föräldrars
orakler, hvarigenom barnen alltid blefvo lidande. Men
vi låto genom syskonen förstå, huru illa vi voro med
Nordberg belåtne, och att han var jämte pedant en idiot.
Detta kom ändteligen till min faders öron, som
förmodeligen häröfver resonerat med prosten Montelius. Ty
en dag kom prosten lika som par hasard till Larsbo och
ned i våra rum att höra, huru vi avancerat. Nordberg
trodde sig göra denna teolog ett galanteri att låta höra,
det vi kunde läsa grekiska. Men Montelius,
förnuftigare, sade, att det vore en på hans disciplar illa använd
tid, att lära dem det språket, som aldra minst kunde
gagna deras framtid, då den äldre var destinerad till
militären och den yngre till juridiken. ”Men jag vill
höra, huru de avancerat uti latinet, kristendomen och
moralen.” Frågade sedan mig, hvilken auktor jag nu
explicerar. — ”Vi äro nu reducerade tillbakars till Cicero.”
— Häröfver blef min morbror ganska förtörnad och
frågade ordsaken, kanske uti någon häftig ton, som betog
Nordberg allt hans mål, då jag repade modet och sade
rent ut, det jag funnit magister Nordberg själf med
lexikon studera Cicero kort förr än vi skulle explicera.
Således torde Livius och Virgilius falla honom allt för
besvärliga, ehuru vi däruti ej funno någon svårighet.
Prosten blef ej mindre flat än Nordberg och bad, det vi
ville en stund lämna dem ensamma. Huru deras
konferens varit, vet jag intet, men Nordberg begärde dagen
efter sin dimission hos min fader och föregaf, det han
fått en egen angelägenhet, som tvungit honom därtill.
Gladare post kunde aldrig bringas mig, än att slippa
denna odugeliga människa.
1728.
Sedan uppkom för mina föräldrar det bryderi, att
åter få en ny informator för oss. Men som min äldsta
broder redan var så vida kommen, att han ej behöfde
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
