Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoflif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
respekt för hennes framtid. Jag kände väl det äfventyr,
hvaruti hennes hjärta oundvikligen skulle komma, jag
såg omöjeligheten, att någonting kunde hindra henne
ifrån den briljantaste lycka, och jag försäkrade henne
tillika, att ingen dödlig, utom konung Fredric,
estimerade henne mera än jag, som vore färdig till hennes tjänst
uppoffra lif och blod endast att bevisa min erkänsla.
Hon, med tårar i ögonen, som nu viste mig sitt ädla
hiärta i dess styrka, svarade, att som jag från första
stund, jag kom på Holmen, vunnit och förtjänt både
hennes föräldrars, syskons och hennes egen vänskap, att
som en nära släktinge vara ansedd, samt nu vore au fait
af hennes olycksperiod, så försäkrade hon, att aldrig
glömma vår vänskap. Och om hon någonsin kommer i
den cas, att kunna göra mig tjänst, kunde jag vara
förvissad om ett lika deltagande med hennes bröder. ”Men
föreställ er, i hvad äfventyr jag som en ung och vid
hoflefnaden alldeles ovan flicka star uti! Mitt 6de ar
hardare, an jag kan beskrifva. Jag tvingas exponera min
heder att sauvera en genom spel ruinerad familj.” —
*Min aldra nadigaste, s6rj ej! Ni ar af himlen utvald,
ej allenast till er familjs utan hela rikets gladje och lycka.
Mitt hjarta ar sa 6fvertygadt om er lycksaliga framtid,
att jag ej kan beskrifva min glädje. Kom endast ihåg,
att jag af hjärta och själ alltid önskar få visa er min
tillgifvenhet. Men jag fruktar åter, att jag under en
lysande lycka blir glömd.” — ”Tro mig aldrig mera så
illa!’’ — I detsamma kom tant Beate Lisken, fannt oss
bägge tårögda och haslerade: ”Jag tror, barn, att ni
förklara hvarandra amour.” — ”Nej, min nådiga fröken,
jag känner min ställning och endast rekommenderar mig
uti fröken Hedvigs grace, då jag hör herrskapet skall
flytta till Carlskrona. Det är ej sådant folk som jag,
som kan sträcka mina begär till fröken Hedvig.” — Och
vi började ganska muntert raljera, ehuru tant
försäkrade mig, att fröken Hedvig aldrig glömmer min
tillgifvenhet för henne och hennes syskon.
Att gifva ett porträtt af denna oförlikneliga fröken
Hedvig Taube är min penna för svag, men ingen kände
bättre hennes karaktär än jag. Få hade tillfälle mera än
ie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
