Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Lissabon som styrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ytterligare bad mig dageligen nyttja deras bord. — Vi
togo då afsked, medan Dickesson sade mig, att här i
landet denna varma årstid taga alla människor deras
middagssömn, den de kalla siest, därföre måste vi retirera
OSS.
Armfelt, till hvilken vi nu kommo, beklagade, att han
väntat mig fåfängt till middagen. Men min kapten
försäkrade, att det skett mot min vilja, och att jag blifvit
obligerad äta hos Bourgerin, hvilket godtgjorde saken, och
som Dickesson hade affärer, följde Armfelt mig kl. 4, då
siesten var passerad, ut och förde mig de gator, där de
största palais och kyrkor voro. Under denna promenad,
då damerna sutto i svalkan uti deras balkonger, såg jag
flera vackra ansikten, som retade min nyfikenhet.
Armfelt, som kände hela staden, i synnerhet hoffolket,
namngaf flere, hvars namn jag ej då kunde minnas. Men
vid ett palais, där jag såg en fullkomlig skönhet,
stannade: jag och frågade honom, hvem den damen vore. —
”Det är markisinnan Lorena, hon har en syster
markisinnan De Las Minas, och är det mycken dispyt,
hvilkendera af dem, som är skönast.” — Jag blef så intagen, att
vi en liten stund stadnade nedan för denna damens
balkong och resonerade om henne på svenska. Men uti
förundrans extas, som jag var, utbrast jag något hårdare i
hastighet på fransyska: ”Ack, hvad hon är skön!” —
Detta måste hon säkerligen hört och förstått, ty
balkongen, som är i första etagen ej högt från gatan,
besinnade jag ej var så nära. Men hon småleende retirerade
sig, då Armfelt stötte på mig och sade: ”Hon har säkert
bört, hvad ni sade.” — ”Ja, jag fruktar, men det är
intet ondt däruti, att man förundrar sig öfver en skönhet.”
Vi kontinuerade vår promenad till en kyrka, den jag
besåg, och där jag observerade en neger, som arreterade
Armfelt och talte vid honom samt sedan gick. När vi
gingo utur kyrkan, skrattade Armfelt och berättade mig,
att den negren, jag såg, ”har följt oss på spåren hit
endast att få veta, hvem ni var och skickades af den sköna
markisinnan, som säkert hört er expression, men
negern bad, jag ej skulle nämna, från hvem han var.” —
”Det är mig kärt, om hon hört den goda tankan, jag hade
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
