Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På kryssning med fregatten Wageningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma i något klammeri. Orolig öfver denna händelse
ville jag ej fråga någon, hvad det betydde med
profossens käpp. Jag tordes ej heller gå upp, i den fulla tanken
att jag var arresterad. Alla voro på däck, och jag ensam
utaf de vakna. Ändtligen kom bud från Cronhjelm, om
jag mådde illa, efter han saknade mig. Jag glad sprang
straxt upp på halfdäcket, träffade Cronhjelm, och det
första ord han sade mig: ”Det kostar er en skilling,
att ni försummat korum. Myn heer Hoogstraten
skickade själf profossen att pikeera er.” Jag outsäglig
glad, att pikeera ej betydde annat, frågade, till hvem
skillingen skulle betalas, då domine uppkallades med
sparbössan, och till lycka hade jag ett tvåtestonsstycke
hos mig, som jag frågade domine, om det duger. — ”Ja,
det är tillräckligt.” — Jag lade penningen i sparbössan,
_ glad ej héra Cronhjelm tala om Gyllenhammar.
Den 20 oktober, då vi fingo Cadix i sikte, blef en
allmän glädje i skeppet. Vi åto middag och drucko en
butelj mer än vanligt öfver denna aspekt och kommo kl.
3 eftermiddagen till ankars i Cadix bay.
(T. bor under uppehållet i Cadix i land och införes
genom rekommendationer från Bourgerin i societeten.)
Tisdagen den 26:te oktober vaknade jag ej förr än
kl. 11 förmiddagen, då jag hörde det ropade till spels,
steg upp och klädde mig, men blef litet flat, då jag hörde
de voro till reds lyfta ankar att gå till sjös. Le Clou
var ändteligen uppstigen och ville gifva mig chokolad,
innan jag gick upp, men jag var litet i fruktan för bannor
och skyndade mig på halfdäcket, fannt märsseglen lösa
och förskotade, vinden SO, töjankaret redan hemma,
det jag ej hört, ehuru de sorla och sjunga vid
omkringvindningen. Hoogstraten själf på däck småskrattade,
då han såg mig, hvarföre jag bad om förlåtelse, att jag
både försummat korum och min öfriga skyldighet. ”Jag
har själf förbjudit,” sade han med en leende min, ”att
någon skulle väcka er, ty jag ville se, om ni ej vaknade
förr än vi voro till sjös, och se huru attrapperad ni
skulle vara.” Häröfver komplimenterade jag på det
högsta, att min vårdslöshet ej skulle illa antydas. KI. 12
gingo vi till segels med en god SO.
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
