Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalupproret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riksrådet Lagerberg och bad mig vänta honom uti
Fyrkanten.
Då jag kom fram mellan Arsenalen och
Kungsträdgården, blef jag varse på Norrmalmstorg mot
Castenhof hela torget uppfyllt och hoppackat med hvita, svarta
och grå valmarströjor, som alla hade mordgevär på
axlarna, somliga rostiga mousquetter och bajonetter, andra
lod- och hagelbyssor, men största delen spikklubbor eller
afbrutna liar på långa skaft och störar med långa
järnpikar i ändan. De sorlade och skreko, så att det hördes
lång väg, men nyfikenheten betog mig all eftertanka, och
jag gick fram.
Vid De la Gardies hörn måste jag tränga mig
igenom allmogen för att komma på torget, då jag hörde
flera ropa: ”Si, en af Larsbogossarna” — det jag ej
låddes höra. Framkommen på torget, där allmogen stod
packad som sill, så att ej mer än en 20 steg befannts
fritt emellan Västmanlands regemente, som var uppställt
med front mot allmogen, gick jag nog bestört min väg
till slottet. Midt för bondskocken höllo Deras
Excellenser Rosen och Adlerfeldt, som gjorde föreställningar om
nåd och pardon, om de ville vända tillbakars till sina
hemorter, men fingo de grofvaste och infamaste svar. ”Intet
förrän danska prinsen blir vald till kung!”
Jag stod som en liten moment och horde pa.
Torget var inneslutit vid Fredsgatan af Elfsborgs-och
Västmanlands regementer samt lifregementet till häst vid
Norrbro, så att ej mer än Stora Gatan förbi Arsenalen
var obesatt. Men uppåt Regeringsgatan, så långt jag
kunde se, var fullpackat af den upproriska allmogen.
H. Ex. Rosen, som höllt med sin häst midt för Mora
och Lexan socknar, vände sig och blef mig varse, då
han ropade mig att komma fram och föreställa mina
landsmän. ”Kanske det värkar på dem, som känna er!”
Jag steg midt för Mora socken, där jag trodde mig
känna igen några, som årligen arbetade vid Larsbo,
176
ponent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
