Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Nov. 1915 - Textilarbetare som erhålla dyrtidstillägg - Arbetskraften - Förbättrad olycksfallslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEXTILARBETAREN
Vid gardinfabriken i Göteborg ha arbetarna två
gånger i år erhållit dubbel avlöning.
Slottsmöllans arbetare i Halmstad erhålla mellan 4
och 8 kr. i månaden, men efter vilken beräkning är
visst endast bekant för fabriksledningen. En del erhålla,
en del inte.
Arbetarna vid Gamlestadens fabriker ha erhållit
dubbel avlöning en eller ett par gånger.
Arbetarna vid Krokslätts fabriker utanför Göteborg
erhöllo den 1 sistlidne oktober följande meddelande
från fabriksledningen:
“Sedan beslut fattats om, att för oktober månad
och möjligen en eller flera därpå följande månader åt
de av bolagets arbetare, som hava försörjningsplikt,
utbetala ett dyrtidstillägg, meddelas härmed, att
formulär för uppgifternas lämnande om det antal personer,
för vilka försörjningsplikt åligger resp, arbetare,
kunna erhållas.
Dyrtidstillägg kan endast utgå till arbetare, som
har en årsinkomst understigande 1,300 kr., vi
förbehålla oss att för varje fall pröva huruvida dyrtidstillägg
bör utgå.“
Vid Wahlbecks repsiageri i Linköping har
timlönen höjts med 5 öre.
Arbetskraften är den enda varan, som den
egen-domslösa arbetaren har att sälja för sitt livsuppehälle,
och den bör han givetvis sälja så dyrt som möjligt.
Men hur hålla priset uppe?
Den naturliga prisregulatorn på arbetskraften består
i tillgång och efterfrågan. Är tillgången på levande
arbetskraft mindre än efterfrågan, stiger priset; är
förhållandet omvänt, sjunker det. I tekniken har
emellertid industrin ett ofelbart medel varmed den
naturliga prisregulatorns verkningar kunna upphävas och
varigenom priset på arbetskraften kan hållas nere.
Det är fackföreningsrörelsens främsta uppgift att
utgöra ersättning för den av tekniken helt
neutraliserade naturliga prisregulatorn, att, oavsett
överflödet på arbetskraft, hålla priset uppe.
Utgångspunkten är fullkomligt riktig, ty det ligger ju icke någon
förnuftig mening däri, att de som arbeta skola sälja
sin arbetskraft till underpris därför, att andra utbjuda
samma vara utan att finna köpare. Efterfrågan på
arbetskraft ökas ej därigenom.
För att fackföreningsrörelsen skall kunna fylla
denna sin förnämsta uppgift måste den omfatta alla
arbetare och framför allt de av dem, som i ett eller
annat hänseende, t. ex. utvecklad arbetsförmåga eller
långt uppdriven färdighet, ha en viss betydelse för
arbetets upprätthållande.
Ingen rörelse är för sin fulla effektivitet så
beroende av en fulltalig tillslutning som
fackföreningsrörelsen, ty de arbetare, som ej äro med aktivt, kunna
ej med bästa vilja i världen intaga någon reell passiv
hållning; de bliva, med eller mot sin vilja, en makt
till förmån för arbetsköparna och till nackdel för
säljarna av arbetskraften, nämligen arbetarna.
Inom ett fack eller yrke, vars arbetare ej i
tillräcklig utsträckning anslutit sig till fackföreningsrörelsen,
bestämma arbetsköparna efter eget gottfinnande priset
på arbetskraften. Så är dock icke förhållandet ifråga
om maskiner och redskap, vilka saker ytterst
prissättas icke av köparen utan av säljaren. Och ingen vill
väl våga bestrida rättvisan i detta sedan urminnes
tider hävdvunna tillvägagångssätt vid försäljning av
en vara. Men de till fackföreningsrörelsen ej
anslutna arbetarna praktisera just det motsatta: de låta
köparna själva bestämma priset på den enda säljbara
varan de äga, sin arbetskraft. Priset blir också
därefter: det lägsta möjliga.
Förutom sin direkta uppgift, som prisbildande
regulator på arbetsmarknaden, har fackföreningsrörelsen
även en indirekt uppgift att fylla, nämligen som
organisatorisk, ekonomisk och fostrande grundval för
arbetareklassens sociala kamp.
Praktiskt taget kunna alla arbetare tilhöra
fackföreningsrörelsen, även de som sälja sin arbetskraft
billigast. Intet i världen lämnar arbetarna större valuta
för gjord insats än fackföreningsrörelsen. De bästa
arbetsvillkoren ha de arbetare, som ha de bästa
fackorganisationerna. De fattigaste äro de, som sakna
sådana. Alla arbetare ramade inom
fackföreningsrörelsen skulle säkerligen betyda oanat mycket för
mänskligheten.
Förbättrad
olycksfallslag-stiftning.
Ålderdomsförsäkringskommittén har till regeringen
avlämnat förslag till ny lag angående försäkring mot
olycksfall i arbete.
Antalet arbetare, som år 1917 skulle komma att
omfattas av den nya lagstiftningen, uppskattas till
minst 900,000 män och 450,000 kvinnor, eller
tillsammans minst 1,350,000 arbetare. Av dessa skulle
omkring 185,000 män och 145,000 kvinnor tillhöra
jordbruket, och 455,000 män och 115,000 kvinnor den
egentliga industrin.
Antalet arbetsgivare har uppskattats till omkring
300,000.
Med arbetare förstår lagen icke allenast
kroppsarbetare, utan en var, som mot avlöning användes till
arbete för annans räkning, ävensom lärling (inkl,
studerande, praktikanter o. d.), som utan avlöning
användes till arbete.
Från lagens omfattning göres dock vissa undantag.
Såsom arbetare enligt lagen anses icke den, vilkens
årliga avlöning överstiger 5,000 kr., ej häller
minderårig, som icke fyllt 12 år. Arbetsgivarens barn och
föräldrar anses icke häller såsom arbetare i
förhållande till honom. Det s. k. hemarbetet omfattas
vanligen icke av den utländska lagstiftningen och ej häller
av den svenska arbetareskyddslagen. Kommittén har
dock endast funnit nödvändigt att undantaga arbete,
vartill arbetaren användes i sitt eget hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
