Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Mars 1916 - Sverges textilindustri i äldre tid. I - Textilarbetarna i sextonde och sjuttonde århundradet. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
7
gar för yrket ifråga.1 En bestämd gräns
uppdrogs mellan hantverkare och köpmän
till förhindrande av ömsesidigt förfång, och
varje krämare måste inrikta sin rörelse på
någon särskild varugrupp. Seglation med
“ringe och små Skiepp, Skutor och Båtar“
till utlandet eller mellan svenska orter fick
ej förekomma, utan varje köpstad ålades
att uppgiva namn och antal av de skepp,
som skulle brukas i sjöfarten. På detta
sätt skulle hemlig och olovlig handel
förhindras och vetskap om vad slags varor,
som riket avyttrade eller införde, erhållas.
Alla dessa och liknande föreskrifter
avsågo väl närmast att tjäna landets städer
till uppkomst och förkovran. Att konung
Gustav därjämte önskade att sätta en
hämsko för ett alltför rikligt inströmmande av
utländskt kram i riket, är emellertid
otvetydigt. Man får ett livligt intryck härav i
de förmaningar, som han vid olika tillfällen
i detta syfte lät utgå till sina undersåtar.
Som exempel härpå kan anföras en passus
i ovan citerade stadga om köphandeln.
“Then menige man på bygden“ heter det,
“så ock Borgare i Städerna, skole sigh
widh then tillbörlige drächt och klädebonat,
hwar effter sitt skieck och stadga benöije
låta, som fader och föräldrar för them
giordt hafwe, förty bram och högmodh är
platt intet förnödhen uthan skeer till Gudz
förtörnelse, och thet menige bästas förderff
och thet är Allmogens bästa bram och
heder, att the hafwa theras åker, eng och
andre ägor wäll brukade och häffdade,
thes-lijkes malt och miöl i lårerna och mathen
i huusen.“ I en annan rundskrivelse
uppmanas landets köpmän att med mindre
begärlighet kasta sig över främmande varor.
Man borde ej, såsom nu skedde, trängas
och slitas om dessa, “liike som andre
sult-ne Swijn pläge göre om Drafwet och
Me-sken“, ty härigenom uppdreves priset å
desamma så högt över deras rätta värde, att
allmänheten icke kunde med fördel bruka
dem.3 Den utländska varuimporten
inverkade även i hög grad skadligt på rikets
myntförhållanden, såsom av konungen vid
mångfaldiga tillfällen med skärpa framhölls.
1 Jfr Upsala Stadga om Kiöphandelen. Datum
Upsala 25 Februarij 1546: Stiernman: Samling utaf
Kongl. bref, stadgar och förordningar 1: 72.
2 Stadgar, som utaff menige Borgerskapet bewil-
ligede ähre om köpzhandelen. Datum Wastena den
4 Mart. 1559. Stiernman I: 160.
Värdet av det svenska myntet beräknades
nämligen vid evalvering till andra myntslag
alltför lågt, vilket medförde, dels att den
inköpta varan blev oskäligt dyr, dels att
svenska mark med fördel drogos ur riket
och omsmältes till främmande myntenheter.
Allmän penningbrist och dyra tider blevo
härav följden, och konungen såg sig
slutligen nödsakad att med sin “ogunst och
wrede“ hota envar, som visade sådant
förakt för landets mynt, att han icke lät
detsamma bliva vid sitt rätta värde.1
(Forts, nästa n:r.)
Textilarbetarna i sextonde och
sjuttonde århundradet
in.
Vävaregesällernas klagoskrift till rådet i
Nürnberg har ett visst socialpolitiskt värde,
ty den visar att textilarbetarna även på den
tiden — senare delen av sextonde
århundradet — hade anledning till klagomål över
missförhållanden av ungefär samma art som
de, vilka i våra dagar giva anledning till
tvister, klagomål och strider mellan arbetare
och arbetsgivare.
Vid genomläsandet av klagoskriften
finner man, att vävaregesällerna ej allenast
protesterade mot att betala högre
brödpengar, de framförde också klagomål över en
hel del missförhållanden för att visa, att de
ingalunda dansade på rosor. Det framgår
vidare av skriften, att deras arbetsgivare
icke voro lika tillmötesgående som de själva,
ty gesällerna förklarade sig ej vilja kräva
nedsättning av brödpengarna när säden var
billig. Arbetsgivarna däremot krävde en
höjning av 60 proc, därför att säden stigit
i pris. Man finner sålunda, att
tillmötesgående från arbetare, vilket ju även i våra
dagar sker i stor utsträckning, ej inverkar
på arbetsgivare, åtminstone ej när deras
egna intressen beröras. Organiserade
arbetare handla säkert riktigast, när de avpassa
sina krav efter för handen varande
förhållanden och utan hänsyn till arbetsgivarnas
vilja och önskningar. Arbetsgivarna komma
säkert att alltid handla på samma sätt som
1 Placat om den Dyra Tiden etc. Datum Oripzholm
den 9 Januarii 1549. Stiernman I: 1015.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
