Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Mars 1916 - Textilarbetarna i sextonde och sjuttonde århundradet. III - Självbehärskning, av Textyrius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
TEXTILARBETAREN
sina föregångare i Nürnberg för ett par
hundra år sedan.
I sin klagoskrift framhöllo gesällerna att
mästarna hade så mycket mindre anledning
att begära höjning av brödpengarna, som
deras verksamheter buro sig mycket gott;
till färdiga varor funnos alltid köpare. Men
oaktat de goda konjunkturerna försämrade
mästarna gesällernas löneförmåner, bl. a.,
som det framhålles, genom att ej längre
ställa fram öl på bordet. Av fridagarna
återstodo av sju ej fler än två, nämligen en
fastedag och juldagen. I klagoskriften
framhölls, att på andra orter ingen inskränkning
i antalet fridagar gjorts. Alltså hade
arbetsgivarna i Nürnberg rätt betydligt försämrat
arbetsvillkoren för vävaregesällerna: de
hade infört längre arbetstid och sämre kost,
ty ölet var borta och även osten på
vesper-dagen.
Vidare gav bötessystemet anledning till
klagomål. Var och en, som blir borta från
arbetet en timme, måste erlägga böter, heter
det i skriften. Därtill kom de osunda
arbetslokalerna, som voro förlagda i källare
under jorden. Fuktiga källarvalv, fyllda med
dunster och damm, och därtill dålig kost
och lång arbetstid! Sannerligen ett
hälso-nedbrytande tillstånd. Och så den kontanta
lönen, som vid det bästa arbetet kunde
uppgå till en halv gylden pr vecka och vid
dåligt arbete till endast en kvarts gylden.
Det är rätt intressant, att textilarbetarna
redan på den tiden klagade över att arbetet
med dåligt material ej betalades högre än
arbetet med bättre material. Av skriften
framgår, att det färdiga stycket måste vara
felfritt, oavsett materialets godhet. Som
man finner har detta krav bestått sedan
århundraden tillbaka. Lyset i de mörka
källarvalven fingo gesällerna själva bestå.
Om förtjänsten kan man göra sig en
någorlunda god föreställning genom gesällernas
förklaring, att de vid arbete med dåligt
material ej ens kunde förtjäna så mycket, som
mästarna krävde i bröd- och lyspengar.
Även på den tiden sökte arbetsgivarna
pressa ned arbetslönen genom att använda
billigare och villigare arbetskraft från
landsbygden. Den under bondekrigen förjagade
landsbefolkningen strömmade till städerna
för att söka sin utkomst. I de flesta städer
funnos bestämmelser mot antagandet av
olärda arbetare i hantverket. Icke så i
Nürnberg, där arbetsgivarna fritt kunde
an
taga vem som hälst. Härav följde, att
inflyttade landsbor och även kvinnor togo
arbete för billigare pris än gesällerna, vilka
därigenom gjordes arbetslösa. De begärde
därför av rådet, att landsbor måtte
förbjudas inflytta till staden och såmedels hindras
att genom underbjudande skada gesällerna
i deras utövning av yrket, vilket de lärt
enligt lag och förordning.
Tyvärr har det ännu ej skett någon
nämnvärd förändring i denna riktning. De
flesta arbetsgivare vilja hällre ha billig än
duglig arbetskraft. Men ju kraftigare
konkurrensen på världsmarknaden blir, och ju
mera kvalitetsvarorna uppträda som
segerrik faktor i konkurrenskampen mot billigare
varor, ju mera måste arbetsgivarna inrikta
sig på att betala ordentliga löner.
Självbehärskning.
Med arbetarklassens bestämmanderätt i samhälleliga
frågor följer skyldighet av socialt ansvar; och
grundförutsättningen för socialt ansvar är självbehärskning.
Varje arbetare, och framför allt den arbetare, som
aktivt deltager i kampen för arbetarklassens samhälleliga
inflytande, bör ständigt ha det målet i sikte, att
genom självbehärskning mana fram en utpräglad känsla
av socialt ansvar.
Varje människa har i sin egenskap av
samhällsmedlem ett visst mått av ansvar inför övriga
samhällsmedlemmar. Ett oanständigt uppträdande av en
enskild samhällsmedlem berör i mer eller mindre
utsträckning även andra. De organiserade arbetarna,
vilkas uppgift i socialt avseende ju är av särskilt
ingripande betydelse, måste känna ansvaret starkare än
de indifferenta och socialt okänsliga
samhällsmedlemmarna. Det aktiva deltagandet i samhälleliga
angelägenheter kräver en utpräglad känsla av socialt ansvar.
Att uppträda berusad är en social oanständighet
och i högsta grad nedsättande för ej allenast den
berusade själv utan också för hans familj, anhöriga,
kamrater och — när det sker bland arbetare — för hela
arbetarklassen. Att vara berusad är ett tydligt bevis
på ringa eller ingen självbehärskning, brist på
självtukt, brist på ambition och social ansvarskänsla.
Framför allt måste detta stå klart för den organiserade
arbetaren. Han måste känna ett större mått av
ansvar än den oorganiserade arbetaren; i regel gör han
det också, men undantag gives, naturligtvis.
Den aktning och det förtroende, som en ofta
berusad människa förlorar, kan aldrig återförvärvas, ej
ens genom löfte att avstå från allt bruk av
berusningsmedel. Denna sanning borde varje människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
