Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1917 - Syndikalismen, av Textyrius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
T E XTIL ARB ET ARE N
finner man, hur litet den överensstämmer
med det germanska och anglosaxiska psyket
medan den däremot är liksom en naturlig
produkt av det romanska. Inga stridskassor
i fackorganisationerna. Alltså minsta
möjliga avgifter. Hastiga aktioner av lokal
karaktär. Revolutionära medel. Allt
avgörande i medlemmarnas händer, även om
medlemskapet är från gårdagen. Inga
ledare, endast tjänare. Ständiga attacker
med generalstrejken som yttersta mållinje,
bakom vilken proletariatet tager hand om
produktionen och därmed även om makten.
Ett aktionssätt som otvivelaktigt tilltalar
impulsiva sinnen med stark individuell
läggning. Den franska arbetaren t. ex. har en
tämligen utpräglad individuell läggning, kanske
tack vare en sparsamhet, som strängt taget är
obegriplig. Att regelbundet lämna en
relativt stor penning till sparbanken, men
knussla med avgiften till fackföreningen,
förefaller honom naturligt. Härmed vare
naturligtvis ingalunda sagt, att hela den
franska fackföreningsrörelsen är
syndikali-stiskt färgad, men man kan dock iakttaga
hur ofantligt svårt den romanska rörelsen
har att komma in i de spår, som leder den
germanska, och vilka otvivelaktigt bäst äro
avpassade för arbetarklassens nutida krav
på resultatrik aktion, då sikte tages därpå,
att även andra aktionslinjer måste följas för
att komma fram till målet.
Syndikalismen kan av allt att döma icke
erhålla något egentligt rotfäste någonstädes,
ej ens där jordmånen är mest naturligt
avpassad, nämligen i de romanska länderna.
Det relativt lösa fäste och ringa omfattning
den erhållit i samtliga länder endast
bestyrker detta.
Av vilka omfattas syndikalismen t. ex.
här i landet? Icke av de yrkeslärda
arbetarna, ’ ej häller av industriarbetarna, utan
huvudsakligast av vissa mindre grupper
rörliga arbetare, av vilka större delen ej
torde tyngas av försörjningsplikt, sysslande
med anläggnings-, byggnads- och därmed
jämförligt arbete. För dessa är det, kan
man säga, nog så tilltalande att använda
de syndikalistiska metoderna, för vilkas
påföljder en lös och ledig deltagare icke får
någon känning av. Annorlunda blir
givetvis förhållandet vid en verksamhet med
en större stationär arbetarstock. För denna
är förtänksamhet och planmässighet vid en
strid för bättre arbetsbetingelser
huvudvillkoren för ett givande resultat.
Syndikalismens framträdande och
aktivitet har dock icke varit förgäves. Den
har på sitt sätt befordrat arbetareklassens
aktion på det fackliga området därigenom
att arbetarna blivit medvetna om att det
verkligen kräves något mera än ett
dags-gammalt medlemskap och bombastiska
fraser för att kunna mana fram
möjligheterna att såväl sälja sin arbetskraft så dyrt
som möjligt som att erhålla fullt
erkännande av mänskliga och sociala rättigheter.
Den dag då samtliga organiserbara
arbetare tillhöra sina fackföreningar — och
den dagen låter tänka sig — har fåtals- och
arbetsgivarväldet erhållit den sociala
position, som utvecklingen själv anvisat, och
att nå detta förstahandsvillkor, att samla
de organiserbara i ekonomiskt starka och
väl ledda organisationer, blir aldrig
syndikalismen disponerad för.
Textyrius.
Överallt i livet går det till på samma sätt som
vid de stora löpningarna på fältet, där de svagare
varelserna måste springa tills de störta för de
starka-res nöje. J det dagliga livet är arbetaren
kapplöp-ningshästen och kapitalisten jockeyen, som svänger
ridspö’t och sätter in sporrarna. För varje löpning
vinner ryttaren en gyllene skatt i pris, men den som
burit honom vinner intet. — Och denna ordning, som
delar människorna i ryttare och hästar, säges vara
föreskriven av naturen själv. Utan piska och sporrar
skulle dessa rastlöst arbetande massor icke arbeta
utan denna rasande kamp om pris skulle
civilisationen icke finnas, utan att tillvaron vore en
kapplöpning skulle den sakna allt behag — så lära oss de,
som sitta till häst och hantera piska och sporrar.
Axel Danielsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
